2015 Muddusälven

Det svårtillgängliga och mytomspunna Muddus hade länge lockat oss med sina urskogar och fågelmarker. Nu vid en tillfällig period med högvatten var det bara att passa på att ta den lilla bäcken in från E45 i norr och ta sikte på Luleälven i söder. Första delen var vidsträckta myrmarker med inslag av stortall och sångsvan för att senare gå över till mer klassisk skogsälv. Den allra sista delen går via det 42m höga Muddusfallet ner i den otroligt dramatiska Muddusravinen. Vår första plan var att paddla hela den delen ner till sitt utlopp men efter att ha firat ner kajakerna och paddlat runt lite nedanför fallet så insåg vi att det var chansartat att fortsätta i ravinen med risk för stora forsar och lodräta kanter som inte går att klättra upp för. Det var bara att bita i det sura äpplet och släpa upp igen och dra kajakerna på stigen ner till parkeringen. Fin vildmarkstur oavsett den sista avkroken. 

Tänk på att det är tillträdesförbud till de inre delarna fram till 31/7 pga fågelskyddsområde. 

Första biten slingrade sig genom myrmarken.

Vägvisaren.

En bit innan fallet.

På väg ner i ravinen.

Muddusfallet.

Vissa delar nere i ravinen var paddlingsbara ändå.

Hemfärd.

Paddlingsvideo från nordnorge!

Nu finns förra årets paddling äntligen i rörliga bilder!

2014 Ahkkanasjohka – Karasjohka

 

Efter två år med relativt korta turer var vi  sugna på en riktig långtur. Minst 13 mil och helt utan kontakt med bilvägar löd kraven. Längre än så väg till väg är svårt att hitta i Norden så vi velade in i det sista och först två dagar innan vi skulle iväg enades vi om att ge Norge och Finnmarksvidda en chans. Vidsträckta vidder, långa älvar och midnattssol lockade.

 

Att bila från Stockholm till Finnmarksvidda är inte gjort i en handvändning. Först 65 mil till Umeå där det blev kajakreparation och planering hemma hos Anders. Alla dessa turer i fjällen, med allt släp över stenar som det innebär, har sakta men säkert börjat slita på våra kajaker. Men med lite PL400, reparationsstift i smältbar plast, lite snören och popnitar senare var de som nya igen! Nästan iaf. Nu återstod bara 75 mil till Kautokeino. Egentligen hade vi tänkt att åka 13 mil till till slutmålet Karasjok och ta bussen tillbaks till kajakerna utanför Kautokeino men sommartid går det i princip inga bussar alls mellan Finnmarksviddas två storstäder. Vi övernattade istället i bilen på en parkering inne i Kautokeino efter att ha kört ut kajakerna till startpunkten längs en hopplöst gropig väg mot Sihccajavri. Morgonen efter lyckades vi få skjuts av en välvilligt inställd ortsbo tillbaks ut till kajakerna och årets paddeltur kunde äntligen börja på riktigt!

Första delen av turen bestod som vanligt av släp med korta paddelavbrott i små tjärnar och bäckar. Totalt hade vi drygt 1,5 mil framför oss innan vi var framme i Ahkkanasjohka. För det mesta gick det ganska bra att hålla uppe på höjderna där det både blåste rent från mygg och var hård fin mark att gå på. Men helt utan blötmyrar och snårskog klarade vi oss förstås inte. Till en början hade vi ganska så fint väder men runt lunch den andra dagen började det regna och blåsa kraftigt. Genomblöta kom vi till slut fram till Ahkkanasgierratjavrrit där vattenflödet äntligen skulle göra oss följe! Vid utflödet letade vi upp en tältplats i spöregn och några få plusgrader. Mina lovord om den fantastiska gasollampan som skulle torka upp och värma oss i tältet fick jag äta upp då jag varit alldeles alldeles för snabb i köpet av gasoltuben som nu visade sig ha en annan typ av skruvkoppling… Kanske att några arga ord yttrades om konstig norsk standard på gasoltuber, och mig själv.

 

Tunga videsnår.

Bádasjávri i snålblåst.

 

Kalla och fuktiga somnade och vaknade vi till en ny regnig dag. Det glömdes dock snart bort då Ahkkanasjohka visade sig vara alldeles fantastiskt vacker! Snart kom vi in i en smal ravin med massor av avsatser, små fall, stenblock med stora snöfält kvar i branterna. Vissa sträckor fick åter släpas förbi men nyfikenheten på hur det såg ut bakom nästa krök gjorde att stegen kändes lätta. Vartefter milen gick så blev landskapet flackare, och johken grundare. Till slut fick vi åter hoppa ur och släpa. Till en början hoppade vi på stenarna i strandkanten och ute i vattnet med kajaken kvar i älven. Men den här stenbotten var inte lik någon annan vi någonsin sett. Stenarna var i fotbollsstorlek och större och för varje sten vi klev på så sjönk hela området med stenarna runtikring ner i vattnet. Troligtvis har stenarna lyfts av isen och inte hunnit sätta sig än så här tidigt på säsongen. Häftigt var det iaf!

 

Ahkkanasgorsa.

Typisk finnmarksviddavidd.

 

Dagen efter fortsatte paddlingen åter bland stora stenblock och under frodig björkskog. Nu började vi också se de första människorna längs älven. Några paddlade även runt i små gummibåtar, sk Packrafts. Men det var inget som fick oss att vilja byta bort våra kajaker… Snart var vi framme vid Karasjohka och i ett har älvens vattenföring mer än fördubblats. Här kom för övrigt Lars Monsen paddlandes för några år sen i sin tv-serie Nordkalotten 365 (Se den!). Framför oss hade vi nu en herrans massa mil med stora raviner, långa forsar och vackra sel. Men först korsade vi turens största sjö Vuottasjavri. Om det inte varit för alla mygg så skulle någon driftig här kunna anlägga finnmarksviddas eget Thailand. Långa ljusa sandstränder och frodig skog kantade sjön stränder och lockade till sol- och vattenbad. Vår iver att komma vidare och kylan avskräckte oss tyvärr denna gång.

 

Sagoälv.

Tältplats med egen sandstrand.

 

Nästa dag bjöd på stora forsar och djupa raviner. I särklass den mest dramatiska natur vi paddlat i. Vi fick verkligen pressa våra gränser i forsarna, både metala och fysiska. Visst var vi lite rädda, men det skulle ju vara så jobbigt att släpa upp för de branta klippväggarna och sen ner igen… Och så är det ju dessutom oslagbart vackert att paddla under de 30 meter höga klippväggarna! Vi fick förstås reka ordentligt först och sen paddla för allt vad armarna bar för att komma ut på rätt sida så vattnet inte skulle pressa in oss i obehagliga bakvatten och valsar. Det är lätt att luras att tro att man har gott om tid att ta sig över till andra sidan om man har med sig kajakperspektivet från paddling i ”vanliga” lugna vatten.  Men i så här snabbflygande forsar hinner man knappt blinka innan den där stora stenen svischar förbi på fel sida och man måste paddla som en galning för att inte komma ner i en klass 5-fors istället för en behaglig 2:a. För såna som gillar mindfulness måste forspaddling vara optimalt, så fort man tappar det minsta fokus händer plötligt nåt som kan ställa till det. En sten på fel sida, ett plötligt bakvatten eller en halvt dold sten kan välta kajaken på en tiondels sekund. Men i princip alltid går det bra! Den här gången också.

 

Kraften i det nyss lugna vattnet är imponerande.

In i Laillagorzi.

 

Karasjohka bjuder på flera fina raviner varav två var oss övermäktiga, Suorpmogorzi och Raigebakgorzi, så där blev det två relativt korta släp igen. Men i övrigt är Karasjohka otroligt vacker. Branta klippstup, fantasifulla bergformationer i älven och frodig björkskog kontrasterade mot ljusa ökenlika sanddyner. En liten besvikelse på övre sträckan var ändå att det inte gick så långt mellan möten med fiskare och kanotpaddlare. Men de flesta verkade bli upphämtade med flyg i sista sjön i Ahkkanasjohka så här var det lite lugnare. Våra fördomar om Finnmarksvidda som en platt plats hade alltså inte friats in men det fantastiska ljuset så här tidigt på säsongen var helt enligt våra fördomar/förhoppningar. Det är svårt att sluta paddla vindstilla nätter när det låga släpljuset lockar fram nya färger och kontraster i landskapet. Men just den här natten fick vi ett naturligt avslut i Beaivvasgieddi där det förutom en gammal fjällgård och kyrka, finns en fjellstue öppen för nattliga besökare. Där i stugan med kamin och våningssängar blev så vårt nattläger. Men en av oss kunde inte låta tröttheten separera det mänskliga medvetandet från en sån här magisk natt. Solbelysta höjder på andra sidan älven lockade. Här hade också tallen kommit tillbaks som en ståtlig åskådare från älvstränderna. Tallen med sitt uråldriga yttre och eldvänliga ved bjuder på trygghet både i form av mental ro för en stressad modern hjärna och värme för en nattvandrande kropp. Efter en natt med storslagen tystnad och vidder sov en av oss djupare än aldrig förr. Men vad hjälper det när den andre vaknar i vanlig tid och kokar gröt och slamrar på med dörrar och kastruller. Nu hade också sommaren tjugohundrafjortons rekordlånga värmebölja kommit till vidda.

 

Fjällstugan i Beaivvisgiedda.

Oändliga mil av obruten skog och fjäll ända till Finland där långt borta i söder. Sedan flera mil till innan första vägen bryter av.

 

Karasjohka fortsatte imponera med fina forsar och natur. Ju längre ner vi kom, desto högre sträckte sig sanddynerna bredvid älven. Laxfiskarna och deras långsmala forsbåtar blev också fler ju närmare vägen vi kom. Vi såg ett antal laxar som hoppade över ytan så det var ju fullt förståeligt att människan var dem i hälarna. Även den här natten var det svårt att sluta paddla och plötsligt var vi nere vid landsvägen mellan Kautokeino och Karasjok, alltså slutet för vår paddling. Efter några tafatta försök att lifta med bilar som aldrig kom så kröp vi välförtjänt in i tältet och somnade. De två kommande dagarna ägnades åt att först försöka ta sig tillbaks till bilen i Kautokeino och sen vidare till Umeå via Finland och (nästan) Ryssland. Så var det årets paddling över. Men vilken paddling…

Skulle någon blivit sugen så kan vi tipsa om att det tydligen går att beställa utkörning av kanot och utrustning till Ahkkanasjohka med fyrhjulning från Siiheajavri fjellstue. Om man nu vill fuska alltså…

 

Kajak på vift bland björk och mygg.

Alldeles överst i Ahkkanasjohka.

Ravinsjö i Ahkkanasjohka.

Tyvärr är det inte paddlingsbart i hela Ahkkanasgorzi.

Några av de första större forsarna.

Knivigaste forsen hittills.

Fina raviner med för stora forsar.

Typisk älvsträcka. 

Matpaus.

Sista natten.

Vackra sanddyner kantade älven den sista sträckningen.

Liftning från karasjok till Kautokeino.

Norra finland lockar…

Vi passade på att doppa fötterna i den stora Enare träsk.

Ryska skogar…

2013 Pärlälven

 

Östan om fjäll, västan om skog – som Hans Andersson och Ingvar Segerström skriver i boken med samma namn – där börjar vår tur i Jarrebäcken någon kilometer uppströms utloppet i Karatssjön. I år ska vi paddla Pärlälven några mil väster om Jokkmokk. En skogsälv som börjar i den väldiga Karatssjön och ansluter till Lilla Luleälv i Purkijaure. Man skulle kunna fortsätta färdas på vattnet genom Purkiforsen förbi Dragnäs och ut i Vaikijaure och därefter komma hela vägen till min uppväxtby Östansjö några kilometer norr om Jokkmokk. Men denna gång ska vi avsluta vår tur vid Puornakbron för att undvika den vildaste delen av Pärlälven och för att tiden helt enkelt inte alltid räcker till.

På hungriga magar slog vi läger vid Jarrebäcken och fick tända den efterlängtade elden. Dagen efter fick vi sedan njuta av några extra kilometer strömmande vatten ner till Karatssjön. Jarrebäcken var en fin början på turen med sitt lätt strömmande vatten som arbetar sig dom sista kilometerna genom urskog och myrlandskap för att slutligen förenas med vattnet i Karatssjön.

 

Lägerplats vid Jarrebäcken

 

Jarrebäcken

 

Pärlälvens början är bred och ser ut ungefär som att en jätte kastat ut stenar lite huller om buller i vattnet. Av nån anledning fick vi aldrig upp kameran på den här sträckan. Älven är fin utan några större överaskningar, men man bör se upp med forsen ner i Piertinjaure om man inte har så mycket vana. Det var roligt att paddla förbi mina barndomsvänners gamla nybygge i Piertin och bla skåda den enorma bastuflotten dom byggt komplett med hopptorn och glasveranda. Jag minns aldrig en tråkig stund när jag fick glädjen att umgås med familjen Segerström!

 

Stenar i älv

 

Efter Piertinjaure delar älven upp sig i diverse olika fåror. Det är dock lätt att följa huvudfåran, och är man lite äventyrligt lagd kan man pröva någon av de mindre fårorna. Det kan vara väldigt fint men också väldigt grunt ibland..

När vi var framme vid Naustabäcken slog vi läger men kunde inte hålla oss från att paddla uppströms en bit och drömma om det enorma men också stängda område med orörd natur som låg framför oss. Udtja naturreservat och RFN (Robotförsöksplats Norrland) – försvarets raketskjutfält med Vidselbasen som utgångspunkt. Detta område är stort som Blekinge och hit är det är det bara Udtja-samerna och militären som har tillträde. Vi har länge närt en dröm om att paddla både Naustabäcken och Udtjabäcken som båda ligger inom skyddsområdet men för nu fick vi nöja oss med ett nätt litet smakprov på vattnet i Nausta och en kortare promenad från lägerplatsen. Allt för att insupa naturens underliga, och i detta fall nästan förbjudna, väsen.

 

Lägerplats en liten bit ifrån Naustabäcken

 

En tarp är skönt att ha när det regnar till frukost

 

Naustabäcken och förbjudna drömmar

 

Nu börjar en lite vildare sträcka av älven som fortfarande delar upp sig i olika fåror lite nu och då. Efter Juongajaur, strax innan bron, brakar det lös rätt rejält. Man kan välja att ta den högra fåran med två små dropp eller den vänstra som är lite knixigare men utan dropp och inte lika mycket tryck i vattnet. Detta är ett ställe du bör reka innan du kör! Vi valde den vänstra fåran för att vara på den säkra sidan.

 

Rekning av en mycket rolig fors!

 

Forsen från bron.

 

Nu följer i stort sett ganska lung paddling hela vägen fram till Partafallet som vi märkligt nog inte lyckades fånga på bild. Här bör du ta upp kajaken och ta landvägen förbi om du vill ha livet i behåll. Efter Partafallet paddlade vi på i mestadels lungt vatten med några forsar här och där som fick oss på gott humör. Klassisk älvspaddling med andra ord. Snabbt var vi ner vid Puornakbron och slutet på denna tur som vi kunde konstatera blev ungefär som vi förväntat oss. Lite äventyr, några spännande forsar och en skön naturupplevelse. Dock bör det sägas att stundtals gör skogsbrukets härjningar att vildmarkskänslan försvinner med enorma hyggen ibland ända ner till älvkanten. Vi vill ändå rekomendera denna tur om du är ute efter lite lagom med äventyr! Vill du riktigt forspaddla så är nedre delen av Pärlälven från Purnakbron tills den rinner ut i Purkijaure att rekomendera! Men du bör veta vad du håller på med om du ska ge dig på den sträckan.

 

Just ovanför Partafallet

 

Vad har du på mackan Stefan?

 

Lek i fors

 

2012 Karitjärn – Raukasjö – Storjola

 

Att ställa in eller göra om våra planer i sista sekund börjar nästan kännas som en tradition i traditionen. Även detta år. Ett skadat knä fick oss att sätta en maxgräns på två kilometer för släp och det tillsammans med de två andra kriterierna, Jämtland och långt ifrån närmaste väg, kryddat med lite nyfikenhet fick oss att snegla åt en namnlös bäck på kartan just söder om Stekenjokk. Efter en snabb koll på satellitbilder, där bäcken iaf inte såg ut som ett slingrande stenröse, så bestämde vi oss för att satsa på ett oprövat kort: Karitjärn – Raurenjaure – Raukasjö – Sannarån – Storjola.

När vi nu hade tillgång till två bilar är det en enkel lösning på logistiken att först lämna den ena på slutpunkten (Sannarens östra spets) och sen samåka tillbaks till starten. Nackdelen är att det blir en jäkla massa bilande både innan och efter turen. Särskilt i detta fall då bilvägen runt var 20 mil men paddlingen mellan bilarna bara 3,5 mil. Så efter den långa bilturen genom dalar och över fjäll parkerade vi äntligen vid Karitjärns övergivna camping i fjällbjörkskogen söder om Stekenjokk. Klockan hade hunnit bli ganska mycket så efter en snabb middag påbörjade vi vår paddling från en vid vägkanten belägen fjälltjärn. Klockan började närma sig midnatt när vi steg i land och istället lät fötterna transportera oss och kajerna över en höjd och mot Raurenjaure, vårt källflöde till sommarens kajaktur.

 

Tältplats mellan Karitjärn och Raurenjaure

 

Efter en natt vid en tjärn uppe på höjden sköt vi ut kajakerna i en spegelblank fjällsjö och tog sikte mot bortre stranden där vi hoppades att något paddelbart skulle ta vid. En av oss var ytterst tveksam och den andra odelat positiv. Vem som stod för vad låter jag vara sagt, men som tur var så fick optimisten rätt! Bäcken var inte mer än två meter bred till en början men fullt paddlingbar och helt idyllisk med kristallklart vatten och små öringar som pilade iväg till höger och vänster. Snart smalnade den dock ihop och bjöd på någon kilometer av forspaddling modell mindre. Vissa ”forsar” inte just bredare än kajaken så man fick ta i med händerna på stränderna och knuffa sig fram över de värsta stenarna. En av de få bilder vi sett från området var ett foto från 1900-talets början på en samefamilj och deras getter i Skårnja och det var inte svårt att lista ut var de getterna betat. Stora böljande gräsängar bredde ut sig samtidigt som bäcken började närma sig en å i storlek och slingrade sig genom ängs- och videlandskapet. Sakta men säkert växte ån i storlek och lugnade så småningom ned sig helt och flöt stilla de slingrande sista kilometerna ner till Lill-Raukasjön. Bäver var det ingen brist på och vi lyckades t.o.m fånga en på film när den simmade förbi under kajakerna.

 

Kvällseld vid Lill-Raukasjön

 

Vinden hade mojnat helt. Vi också så efter en fin paddling över sjön gick vi i land och slog upp tältet. Middag fick intas ovanligt snabbt då mängder av rökokänsliga sandmygg gjorde oss sällskap. Sträckan dagen efter ner till Raukasjön gick otroligt fort och smidigt. Ån var som en enda stor forsränna utan synlig sten att ta hänsyn till. Bara ett jämnt flöde av skummande vatten och njutande paddlare. Raukasjön är närmare åtta kilometer lång så den utgjorde nästan en fjärdedel av hela vår paddeltur. Halvvägs ligger Raukasjö fjällgård där några bofasta styrt upp en väglös vildmarkscamp med stugor och båtar. Helt klart en fantastisk plats att få bo på. Tyvärr fanns ingen godiskiosk så vi fortsatte vidare ner mot sista forssträckan. Här hade ån blivit betydligt större och fått namnet Sannarån. Hittills hade vi tänkt att det var en perfekt nybörjartur utan farliga forsar men tyvärr blev det några riktigt stora forsar sista biten som vi (vid det tillfället) inte vågade oss på. Naturen hade också ändrat karaktär och nu var vi nere i riktigt fin gammelskog av gran. Stora träd låg stundtals långt ut i vattnet och från de höga sandåsarna vid åstranden var nya på väg ner. Men Sannarån bjöd på riktigt fin paddling och trollskog ända fram till utloppet i Sannaren. Den sista biten över Sannaren bjöd inte på några större överraskningar eller problem så snart var vi framme vid bilen och de dryga 20 milen tillbaks till Karitjärn.

Sammanfattningsvis så var det en kort men varierad och otroligt vacker fjällpaddlingstur! Att den dessutom inte krävde mer än ett släp i forsarna får ses som ganska så smärtfritt. Vid normalvattenstånd, eller högre, är det en perfekt långhelgstur för nybörjare som erfaren!

 

Nattpaddling ovan Karitjärn. 

På väg ner mot Raurenjaure.

Ett stort litet vattenfall som var paddlingsbart och kul!

Rastplats på gräsängar.

Gräs mellan tårna. 

Perfekta paddlingsförhållanden! 100% njutning. 

Lagom stor fjällbäck.

Utloppet ur Lill-Raukasjön. 

Forssträckan ner mot Raukasjön.

Sannarån.

En något för stor fors för att paddla för oss då. Med rätt val av linje skulle den nog gå bra att ta ändå.

Sannarån ner mot Sannaren. Riktig vildmarkskänsla. 

Sannaren.

Äntligen(?) framme!

Billig Yukonkajak till salu

Om nån skulle vara sugen på att paddla som oss så ligger det en Yukon ute på Blocket till bra pris nu. 6000:- är nästan för bra pris. Bara att passa på!

http://www.blocket.se/vi/48312074.htm

2012 Testeboån Ockelbo – Gävle

Ett drygt år och viss inaktivitet på bloggen senare kommer här äntligen några bilder på denna lättillgängliga å. Med tanke på vilka bra kommunikationer det finns till Testeboån så finns det inga ursäkter att inte ge sig ut och paddla! Turen är ca 6 mil och med en övernattning halvägs så kommer du få en fin tur med lite lugnare nästintill sjöpaddling första dagen och lite mer typisk å paddling med lite mer fart på vattnet andra dagen. Har du lite forsvana så skulle jag säga att denna tur är en perfekt uppvärmning inför dom lite större äventyren!

Det var fortfarande snö på backen där vi satte i strax utanför Ockelbo

En liten fors vid första bron

Den här bilden sammanfattar nog första dagen ganska bra

Kvällspaddling innan det var dags att slå läger

En liten ö mitt i Testeboån blev lägerplatsen för kvällen

En raserad bro satte tillfälligt stopp för paddling i sidofåran till vänster i slutet på Mellansjön.

Kyrkan i idylliska byn Oslättfors har hamnat väldigt nära vattnet iom regleringen av Testeboån.

Isättning precis nedanför dammen i Oslättfors. Otroligt fin liten by! Vill du bara paddla en dag rekomenderar vi att starta här!

Nedströms följde otroligt fin paddling. Här skulle jag verkligen vilja paddla på sommaren när allt grönskar.

Bara att njuta!

Lunchpaus och efter det en femma.

En av dom lte större forsarna i ån.

Så här fint i april, tänk dig då på sommaren.

Glida och äta lite fika innan sista rycket fram till Gävle

Vi avslutade turen efter bron vid Strömbro kyrka

Ännu en video!

I början av 1900-talet flottningsrensades Klumpån norr om Öjarssjön. Storsten spränges bort och det lilla vatten som rann i ån koncentrerades till en liten ränna stor nog för att flotta timmer i högvatten. Vilket också medförde att ån blev paddlingsbar i högvatten. I somras biotopvårdades dock Klumpån och väldiga stenmassor vräktes tillbaks ut i ån för att gynna livet under ytan. Men bara några veckor innan grävskopan satte igång så hann vi med att paddla Klumpån från början till slut! Vanligtvis drömmer vi om att hitta en opaddlad bäck eller å och få vara de första som ser den från en kajak. Men i detta fall kändes det också lite speciellt att kanske få vara de sista som någonsin fick möjlighet att paddla denna fina å. För fin var den. Tät gammal granskog uppblandat med tallströdda rullstensåsar i ett myller av biflöden och förgrenade tjärnar. Fint väder hade vi också!

En skriftlig beskrivning av ån finns från 2011 då Stefan paddlade samma sträcka själv.

En bonusvideo

Innan vi gav oss ut på årets paddeltur så var vi några dagar hos Stefan i Jämtland och paddlade lite kortare småturer. En kväll paddlade vi hemåt över Öjarssjön och satte Anders nya Go pro-kamera på intervallfotografering och fick följande resultat:

Video från fjällpaddling i norra Jämtland

Här kommer så videon från sommarens paddeltur!