Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘2003 Sjaunjaälven’ Category

Vintern 2003 formades idéer som var början på vad som nu är en årlig tradition ingen av oss kan vara utan. En sommar utan kajak är numera lika främmande som en sommar utan jordgubbar.

Sedan hösten hade vi bott ihop i ett kollektiv just norr om Stockholm och gjort kortare utflykter i Stockholmsområdet. Visst finns det fina skogsområden runt storstan men vetskapen om att ännu ett bostadsområde ligger bara någon kilometer bort genom skogen var än vi var fick oss att drömma oss bort till de mest avlägsna platser Sverige har att erbjuda. När Anders berättade att några bekanta till hans familj något decennium tidigare paddlat kanot i ett jättelikt myrområde norr om Jokkmokk kändes det värt att kolla upp. Sjaunja. Vi köpte kartor och böcker som studerades hemma i köket efter möbelsnickarskola och hemtjänstjobb. Ingen av oss hade tidigare paddlat vare sig kanot eller kajak mer än en halvdagsutflykt men det kändes som ett ultimat sätt att ta sig fram i väglöst land. Inte behöva räkna kilon i packningen och få se en älv växa från dess små källflöden ner till Luleälven.

Sagt och gjort. Sommaren kom och vi sitter i bilen på väg mot Stora Sjöfallet med två hyrda kajaker på taket. Vi visste inte vad vi hade att vänta oss men fulla av upptäckarglädje och vildmarkslängtan sjösatte vi kajakerna längst västerut i Satisjaure. Den fyra mil långa sjön är numera ett vattenmagasin och för tillfället 15 meter under normalt vattenstånd med enorma stenstränder som följd. Den första paddlingen över till tältudden en kilometer bort gick oroväckande vingligt och kursinstabilt. Efter att ha sovit på saken och ha paddlat den första halvmilen över en alldeles spegelblank fjällsjö kändes det genast bättre. Just vindarna på sjön var något vi blivit varnade för och hade vi inte haft sån enorm tur med vädret, värmerekord i Europa, och istället mött Satisjaure på ett sämre humör hade nog två nybörjare fått avbryta sin första fjälltur på kajak redan här. Men solen gassade och vi paddlade på utan tröjor nära nog två mil innan det var dags att krypa till kojs framåt två-tre på natten. En nackdel som solen förde med sig var att det var nära nog omöjligt att sova i tältet mer än till fem på morgonen då det redan var som en bastu i tältet. Så efter tre timmars sömn och frukost begav vi oss till fots ut på rekognoseringstur över de sanddyner vi sett från kajakerna igår. Oroade om det låga vattenståndet spärrat av sjön för vidare färd, vilket kanske än en gång skulle ha lett till en alldeles för tidig avslutning på vårat första kajakäventyr.

Efter någon kilometer över enorma sanddyner så upptäckte vi att den östligaste fjärdedelen av sjön förminskats från en ursprunglig bredd på 2 km till en liten å-fåra på 15 meters bredd. Den sista milen i kajaken blev nästan det dubbla då den lilla ån slingrade fram och åter i stora svängar men strax efter midnatt kom vi så äntligen fram till sjöns ände. Noll erfarenhet av att släpa kajaker fulla med packning kombinerat med det vi fått höra av lokalbefolkningen om fina tallhedar fick oss att fatta beslutet att fortsätta genom skogen redan samma natt. Ingen av oss hade nog väntat oss fullt det slit som väntade. En ledstolpe åt gången tog vi oss fram med en snitthastighet av under 1km i timmen. 07.00 nådde vi dock vårat efterlängtade mål, Riteljaure. Äntligen skulle vår tur börja på allvar och efter sedvanlig grötfrukost tog vi oss snabbt över sjön ivriga att prova våra färdigheter i strömmande vatten. Riteljokk var inte bredare än kajakerna var långa men otroligt fin med frodig björkskog som hängde likt en tunnel över bäcken. Strömmar byttes av med små sel och långa meanderslingor. Äntligen kände vi att vi att vi var i Sjaunja på riktigt. Fågellivet hade tilltagit avsevärt och sångsvanar,  som förr tydligen varit på gränsen till utrotad, såg vi i mängder.

Strömmande vatten klarade vi än så länge galant och kilometrarna avverkades fort. Eftersom det var ljust och lugnt hela nätterna brukade dagen avslutas med en ganska lång nattpaddling och just den här kvällen som vi satt Vuottosjaure som mål fick vi se något som väckte oss ur vår något monotona paddling. När vi kom runt en liten snäv krök på älven blev vi varse att vi inte var ensamma  på vattnet den natten. Plötsligt och bara 10 meter framför kajakerna simmade en älg! De höga stränderna hindrade den från att ta sig upp där den var och vi fick försiktigt följa den till en mer lättforcerad strandbrink. Någon timme senare glider vi över en spegelblank Vuottosjaure med en sol som vägrar gå ner. Urskogen står tätt ner på sjöns västra sida och där slår vi också läger för natten.

Älven har nu ändrat karaktär och är betydligt med lugnflytande med endast kortare strömmande sträckor. Nästa dag flyter på bra och på kvällen kommer vi ut i Sjaunjajaure där vi läst att det gamla nybygget Lill-Sjaunja ska ligga. Nyfikna sätter vi fart över sjön för att kolla in de gamla timmerhusen och möts halvvägs av ett skärgårdsliknande skär som ett par dussin skränande tärnor tagit som hem.  Lill-Sjaunja, som vi läst i en bok från 70-talet ska vara övergivet, verkar vara omskött och det har även dykt upp en del nya fritidshus. Det är lätt att tappa greppet om tiden i vildmark som aldrig skymmer och plötsligt är klockan runt midnatt. Illavarslande moln får en veranda under tak att se inbjudande ut för tältning så vi slår upp tältet på trädäcket och hänger upp fuktiga kläder på tork. Tack och ursäkta till stugägaren. Vi har inte besvärats alls av mygg hittills under turen men däremot har den ihållande värmeböljan gynnat bromsen och på just den här verandan var det som att tälta i en bromskupa.

Dagen efter händer det som vi oroats för ända sen vi lämnade bilen i Satishaure för sex dagar sen. I slutet av en liten fors sticker det upp en lömsk sten som först Anders är nära att välta på och som sen får Stefan att välta helt och hållet. Dock var det ingen fara att fastna i kajaken, som vi bekymrat oss för, utan sekunden som kajaken slår runt ligger Stefan och sprattlar i vattnet.  Att det var fin badtemperatur på vattnet kändes helt irrelevant utan istället utan istället sattes kursen mot en liten ö tjugo meter bort där kajaken tömdes på vatten. Tyvärr hade de här enkla kajakerna bara en ”vattentät” lucka baktill så all packning fram i kajaken blev genomblöt. En viktig läxa vi nu fick lära oss till kommande turer var att dubbla sopsäckar inte håller måttet som vattentäta säckar…

Lättare regnskurar hade dragit in under kvällen och under dagen började det regna ihållande. Älven var fortsatt grund och vissa sträckor kändes det som om vi satt mer och gungade och knuffade oss fram än paddlade. Myrarna och björkarna kring älvkanterna ersattes mer och mer med tung trolsk granskog och vid middagstid hade vi nåt fram till den sista sjön, Måskojaure. Middag, sedvanlig Blå bands färssås, intogs utanför en liten koja på sjöns västra strand. Regnet fortsatte att vräka ner och blöta som vi var började vi bli ganska sugna på att ta oss den resterade milen ner till vägen redan ikväll. De planerna ändrades när Anders, inspirerad av den ödsliga känska som infann sig, fick för sig att vi var så långt ifrån närmaste människa att ingen kunde höra honom skrika. Men just som han gormat färdigt hörde vi en båtmotor dras igång och fem minuter senare fick vi syn på en liten vit prick som närmade sig från söder. Det visade sig att någon visst kunde höra honom skrika, men vad gjorde det när vi blev inbjudna på popcorn, kortspel och riktiga sängar!?

Efter en skön natts sömn på det gamla nybygget i Måskojaure, som ursprungligen flottats ner från Akkavare en mil uppströms, vinkade vi farväl och fortsatte söderut mot sjöfalletvägen. Andra vi läst om som tidigare paddlat i Sjaunja hade alla fortsatt norrut i Måskojaure och dragit kanoterna landvägen till Allavaara så vi var lite nervösa över vad som väntade i den brantare sista milen till Luleälven. Omväxlande strömmar och lugnvatten förde oss under dagen närmare vårat mål utan större incidenter. Väl framme blev vi hämtade av Anders föräldrar och skjutsade tillbaks till bilen som vi lämnat för över en vecka sedan. Åter vid startpunkten för vårat första kajakäventyr blev vi bekanta med en känsla som skulle möta oss i slutet av varje tur from nu, hur otroligt konstigt och stort det känns att med hela resan bakom sig åter stå där allting började.  Cirkeln är sluten.

Read Full Post »