Fördomar mot min egen hemstad har tidigare fått mig att tro att rubriken ovan aldrig skulle skrivas. Här finns väl bara igenvuxna diken och lugnflytande kanaler? Det är alltid en skön känsla när fördomar krossas och så även i detta fall. Även om det stundtals var lite väl mycket dikeskaraktär i början av denna vårtur i Vitsån.
Anders har under våren läst en utbildning i Stockholm och har till och från bott i min klädkammare. Självklart skulle detta unika tillfälle tas till vara genom planeringsmöten för sommarens kajaktur och diverse utflykter. (Kan passa på att rekommendera övernattning under bar himmel vintertid. Allt som behövs är varma sovsäckar och en stockeld.) Under en av dessa turer ut i skärgården lade Anders märke till ett mindre vattendrag som rann under nynäsvägen. -Var inte det där strömmande vatten och vitt skum från forsar? Jo! Någon månad senare så stod vi där och lastade av kajakerna där Vitsån rinner förbi Krigslida.
Framför oss hade vi en mil av iaf någon slags rinnande vatten. Något skeptiska var vi till en början då det var var lite väl mycket dikeskänsla över ån. Men också väldigt vackert vissa sträckor.Tyvärr gjorde sig civilisationen ibland påmind genom diverse flaskor, sprayburkar, bildäck och andra sopor som vi fick paddla oss igenom.
Och så var det det här med alla träd som fallit ner i ån.. Vissa forcerades med lite extra fart och ett frenetiskt gungande upp och över stammar och grenar. Andra fick sågas av från kajaken. Men så sakta så blev diket mer och mer som en bäck och slutligen till en å. När vi närmade oss vägen vid Fors så väntade de första forsarna där vi praktiskt taget paddlade rakt över någons tomt. Där föll Vitsån närmare två meter på bara några tiotals meter så det blev en rolig upplevelse!
När man sedan passerade under väg 73 mot Nynäshamn så kändes det som att ån växte till sig ytterligare. Längs Fors golfbana så slingrade sig ån mot havet med mängder av stora träd som kantade stränderna. Små forsar löste av trädpassager under några kilometer nedströms. Både bäver och ån själv är att skylla för alla paddlingshinder. Dock går det alltid att ta sig upp på land och släpa förbi hindren.
Uppe på land blåste det ordentligt men vi njöt av solnedgången i skydd av träden. Vi blev båda överraskade av hur otroligt vacker Vitsån visade sig vara. Nu hade ju inte löven slagit ut ordentligt än så vi kunde bara fantisera om hur lummigt det skulle vara här om någon vecka.
Timmarna gick och det började bli mörkt. Vi hade som mål att ta oss så långt ner mot havet som vi kunde innan dagen var slut. Dock så är sista biten avspärrad från allmänheten så det är militärt område så helt ut i havet visste vi att vi inte skulle komma. När vi så för andra gången paddlade under vägen mot Årsta havsbad så tilltog trädfällena i ån och den blev i det närmaste ofarbar. Traditionen trogen så blev det så till sist några hundra meters släp av kajakerna ner till vägen där vi tog bussen tillbaks till Krigslida och bilen.
Allt som allt så tog den knappa milen runt sex-sju timmar, matpaus och kajaksläp inräknat.Om det inte hade varit för alla träd som fallit i ån så hade det varit en osannolikt vacker, och rekommenderbar, paddlingså i stockholms närhet! Men är man sugen på äventyr så bege er till Fors och fortsätt därifrån så långt nedströms ni kan! Bara en vecka tidigare hade vattennivån varit 70 cm högre så kanske hade det varit en bättre period att ge Vitsån en chans. I vilket fall en underbar dag!
Som att paddla i en pelarsal.
Döda träd i vägen löser man ibland bäst med en såg.
I övre delen fick vi stundtals inte ens plats med paddeln i vattnet.
En av forsarna på golfbanan.
Jämnt strömmande vatten och höga granar.
Den här granen var sakta men säkert på väg ner i vattnet.
Här blev det snart hopplöst att ta sig fram men det är inte ofta man får paddla bland trädkronorna.
Read Full Post »
