Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘yukon expedition’

Pärlälven

 

Östan om fjäll, västan om skog – som Hans Andersson och Ingvar Segerström skriver i boken med samma namn – där börjar vår tur i Jarrebäcken någon kilometer uppströms utloppet i Karatssjön. I år ska vi paddla Pärlälven några mil väster om Jokkmokk. En skogsälv som börjar i den väldiga Karatssjön och ansluter till Lilla Luleälv i Purkijaure. Man skulle kunna fortsätta färdas på vattnet genom Purkiforsen förbi Dragnäs och ut i Vaikijaure och därefter komma hela vägen till min uppväxtby Östansjö några kilometer norr om Jokkmokk. Men denna gång ska vi avsluta vår tur vid Puornakbron för att undvika den vildaste delen av Pärlälven och för att tiden helt enkelt inte alltid räcker till.

På hungriga magar slog vi läger vid Jarrebäcken och fick tända den efterlängtade elden. Dagen efter fick vi sedan njuta av några extra kilometer strömmande vatten ner till Karatssjön. Jarrebäcken var en fin början på turen med sitt lätt strömmande vatten som arbetar sig dom sista kilometerna genom urskog och myrlandskap för att slutligen förenas med vattnet i Karatssjön.

 

Lägerplats vid Jarrebäcken

Lägerplats vid Jarrebäcken

 

Jarrebäcken

Jarrebäcken

 

Pärlälvens början är bred och ser ut ungefär som att en jätte kastat ut stenar lite huller om buller i vattnet. Av nån anledning fick vi aldrig upp kameran på den här sträckan. Älven är fin utan några större överaskningar, men man bör se upp med forsen ner i Piertinjaure om man inte har så mycket vana. Det var roligt att paddla förbi mina barndomsvänners gamla nybygge i Piertin och bla skåda den enorma bastuflotten dom byggt komplett med hopptorn och glasveranda. Jag minns aldrig en tråkig stund när jag fick glädjen att umgås med familjen Segerström!

 

Stenar i älv

Stenar i älv

 

Efter Piertinjaure delar älven upp sig i diverse olika fåror. Det är dock lätt att följa huvudfåran, och är man lite äventyrligt lagd kan man pröva någon av de mindre fårorna. Det kan vara väldigt fint men också väldigt grunt ibland..

När vi var framme vid Naustabäcken slog vi läger men kunde inte hålla oss från att paddla uppströms en bit och drömma om det enorma men också stängda område med orörd natur som låg framför oss. Udtja naturreservat och RFN (Robotförsöksplats Norrland) – försvarets raketskjutfält med Vidselbasen som utgångspunkt. Detta område är stort som Blekinge och hit är det är det bara Udtja-samerna och militären som har tillträde. Vi har länge närt en dröm om att paddla både Naustabäcken och Udtjabäcken som båda ligger inom skyddsområdet men för nu fick vi nöja oss med ett nätt litet smakprov på vattnet i Nausta och en kortare promenad från lägerplatsen. Allt för att insupa naturens underliga, och i detta fall nästan förbjudna, väsen.

 

Lägerplats en liten bit ifrån Naustabäcken

Lägerplats en liten bit ifrån Naustabäcken

 

En tarp är skönt att ha när det regnar till frukost

En tarp är skönt att ha när det regnar till frukost

 

IMG_6075

Naustabäcken och förbjudna drömmar

 

Nu börjar en lite vildare sträcka av älven som fortfarande delar upp sig i olika fåror lite nu och då. Efter Juongajaur, strax innan bron, brakar det lös rätt rejält. Man kan välja att ta den högra fåran med två små dropp eller den vänstra som är lite knixigare men utan dropp och inte lika mycket tryck i vattnet. Detta är ett ställe du bör reka innan du kör! Vi valde den vänstra fåran för att vara på den säkra sidan.

 

Rekning av en mycket rolig fors!

Rekning av en mycket rolig fors!

 

Forsen från bron.

Forsen från bron.

 

Nu följer i stort sett ganska lung paddling hela vägen fram till Partafallet som vi märkligt nog inte lyckades fånga på bild. Här bör du ta upp kajaken och ta landvägen förbi om du vill ha livet i behåll. Efter Partafallet paddlade vi på i mestadels lungt vatten med några forsar här och där som fick oss på gott humör. Klassisk älvspaddling med andra ord. Snabbt var vi ner vid Puornakbron och slutet på denna tur som vi kunde konstatera blev ungefär som vi förväntat oss. Lite äventyr, några spännande forsar och en skön naturupplevelse. Dock bör det sägas att stundtals gör skogsbrukets härjningar att vildmarkskänslan försvinner med enorma hyggen ibland ända ner till älvkanten. Vi vill ändå rekomendera denna tur om du är ute efter lite lagom med äventyr! Vill du riktigt forspaddla så är nedre delen av Pärlälven från Purnakbron tills den rinner ut i Purkijaure att rekomendera! Men du bör veta vad du håller på med om du ska ge dig på den sträckan.

 

Just ovanför Partafallet

Just ovanför Partafallet

 

Vad har du på mackan Stefan?

Vad har du på mackan Stefan?

 

Lek i fors

Lek i fors

 

Annonser

Read Full Post »

karta raukasjö

 

Att ställa in eller göra om våra planer i sista sekund börjar nästan kännas som en tradition i traditionen. Även detta år. Ett skadat knä fick oss att sätta en maxgräns på två kilometer för släp och det tillsammans med de två andra kriterierna, Jämtland och långt ifrån närmaste väg, kryddat med lite nyfikenhet fick oss att snegla åt en namnlös bäck på kartan just söder om Stekenjokk. Efter en snabb koll på satellitbilder, där bäcken iaf inte såg ut som ett slingrande stenröse, så bestämde vi oss för att satsa på ett oprövat kort: Karitjärn – Raurenjaure – Raukasjö – Sannarån – Storjola.

När vi nu hade tillgång till två bilar är det en enkel lösning på logistiken att först lämna den ena på slutpunkten (Sannarens östra spets) och sen samåka tillbaks till starten. Nackdelen är att det blir en jäkla massa bilande både innan och efter turen. Särskilt i detta fall då bilvägen runt var 20 mil men paddlingen mellan bilarna bara 3,5 mil. Så efter den långa bilturen genom dalar och över fjäll parkerade vi äntligen vid Karitjärns övergivna camping i fjällbjörkskogen söder om Stekenjokk. Klockan hade hunnit bli ganska mycket så efter en snabb middag påbörjade vi vår paddling från en vid vägkanten belägen fjälltjärn. Klockan började närma sig midnatt när vi steg i land och istället lät fötterna transportera oss och kajerna över en höjd och mot Raurenjaure, vårt källflöde till sommarens kajaktur.

 

Tältplats mellan Karitjärn och Raurenjaure

Tältplats mellan Karitjärn och Raurenjaure

 

Efter en natt vid en tjärn uppe på höjden sköt vi ut kajakerna i en spegelblank fjällsjö och tog sikte mot bortre stranden där vi hoppades att något paddelbart skulle ta vid. En av oss var ytterst tveksam och den andra odelat positiv. Vem som stod för vad låter jag vara sagt, men som tur var så fick optimisten rätt! Bäcken var inte mer än två meter bred till en början men fullt paddlingbar och helt idyllisk med kristallklart vatten och små öringar som pilade iväg till höger och vänster. Snart smalnade den dock ihop och bjöd på någon kilometer av forspaddling modell mindre. Vissa ”forsar” inte just bredare än kajaken så man fick ta i med händerna på stränderna och knuffa sig fram över de värsta stenarna. En av de få bilder vi sett från området var ett foto från 1900-talets början på en samefamilj och deras getter i Skårnja och det var inte svårt att lista ut var de getterna betat. Stora böljande gräsängar bredde ut sig samtidigt som bäcken började närma sig en å i storlek och slingrade sig genom ängs- och videlandskapet. Sakta men säkert växte ån i storlek och lugnade så småningom ned sig helt och flöt stilla de slingrande sista kilometerna ner till Lill-Raukasjön. Bäver var det ingen brist på och vi lyckades t.o.m fånga en på film när den simmade förbi under kajakerna.

 

Kvällseld vid Lill-Raukasjön

Kvällseld vid Lill-Raukasjön

 

Vinden hade mojnat helt. Vi också så efter en fin paddling över sjön gick vi i land och slog upp tältet. Middag fick intas ovanligt snabbt då mängder av rökokänsliga sandmygg gjorde oss sällskap. Sträckan dagen efter ner till Raukasjön gick otroligt fort och smidigt. Ån var som en enda stor forsränna utan synlig sten att ta hänsyn till. Bara ett jämnt flöde av skummande vatten och njutande paddlare. Raukasjön är närmare åtta kilometer lång så den utgjorde nästan en fjärdedel av hela vår paddeltur. Halvvägs ligger Raukasjö fjällgård där några bofasta styrt upp en väglös vildmarkscamp med stugor och båtar. Helt klart en fantastisk plats att få bo på. Tyvärr fanns ingen godiskiosk så vi fortsatte vidare ner mot sista forssträckan. Här hade ån blivit betydligt större och fått namnet Sannarån. Hittills hade vi tänkt att det var en perfekt nybörjartur utan farliga forsar men tyvärr blev det några riktigt stora forsar sista biten som vi (vid det tillfället) inte vågade oss på. Naturen hade också ändrat karaktär och nu var vi nere i riktigt fin gammelskog av gran. Stora träd låg stundtals långt ut i vattnet och från de höga sandåsarna vid åstranden var nya på väg ner. Men Sannarån bjöd på riktigt fin paddling och trollskog ända fram till utloppet i Sannaren. Den sista biten över Sannaren bjöd inte på några större överraskningar eller problem så snart var vi framme vid bilen och de dryga 20 milen tillbaks till Karitjärn.

Sammanfattningsvis så var det en kort men varierad och otroligt vacker fjällpaddlingstur! Att den dessutom inte krävde mer än ett släp i forsarna får ses som ganska så smärtfritt. Vid normalvattenstånd, eller högre, är det en perfekt långhelgstur för nybörjare som erfaren!

 

Nattpaddling ovan Karitjärn.

Nattpaddling ovan Karitjärn. 

På väg ner mot Raurenjaure.

På väg ner mot Raurenjaure.

Ett stort litet vattenfall som var paddlingsbart och kul!

Ett stort litet vattenfall som var paddlingsbart och kul!

Rastplats på gräsängar.

Rastplats på gräsängar.

Gräs mellan tårna.

Gräs mellan tårna. 

Perfekta paddlingsförhållanden! 100% njutning.

Perfekta paddlingsförhållanden! 100% njutning. 

Lagom stor fjällbäck.

Lagom stor fjällbäck.

Utloppet ur Lill-Raukasjön.

Utloppet ur Lill-Raukasjön. 

Forssträckan ner mot Raukasjön.

Forssträckan ner mot Raukasjön.

Sannarån.

Sannarån.

En något för stor fors för att paddla för oss då. Med rätt val av linje skulle den nog gå bra att ta ändå.

En något för stor fors för att paddla för oss då. Med rätt val av linje skulle den nog gå bra att ta ändå.

Sannarån ner mot Sannaren.

Sannarån ner mot Sannaren. Riktig vildmarkskänsla. 

Sannaren.

Sannaren.

Äntligen(?) framme!

Äntligen(?) framme!

Read Full Post »

Fördomar mot min egen hemstad har tidigare fått mig att tro att rubriken ovan aldrig skulle skrivas. Här finns väl bara igenvuxna diken och lugnflytande kanaler? Det är alltid en skön känsla när fördomar krossas och så även i detta fall. Även om det stundtals var lite väl mycket dikeskaraktär i början av denna vårtur i Vitsån.

Anders har under våren läst en utbildning i Stockholm och har till och från bott i min klädkammare. Självklart skulle detta unika tillfälle tas till vara genom planeringsmöten för sommarens kajaktur och diverse utflykter. (Kan passa på att rekommendera övernattning under bar himmel vintertid. Allt som behövs är varma sovsäckar och en stockeld.) Under en av dessa turer ut i skärgården lade Anders märke till ett mindre vattendrag som rann under nynäsvägen. -Var inte det där strömmande  vatten och vitt skum från forsar? Jo! Någon månad senare så stod vi där och lastade av kajakerna där Vitsån rinner förbi Krigslida.

Framför oss hade vi en mil av iaf någon slags rinnande vatten. Något skeptiska var vi till en början då det var var lite väl mycket dikeskänsla över ån. Men också väldigt vackert vissa sträckor.Tyvärr gjorde sig civilisationen ibland påmind genom diverse flaskor, sprayburkar, bildäck och andra sopor som vi fick paddla oss igenom.

Och så var det det här med alla träd som fallit ner i ån.. Vissa forcerades med lite extra fart och ett frenetiskt gungande upp och över stammar och grenar. Andra fick sågas av från kajaken. Men så sakta så blev diket mer och mer som en bäck och slutligen till en å. När vi närmade oss vägen vid Fors så väntade de första forsarna där vi praktiskt taget paddlade rakt över någons tomt. Där föll Vitsån närmare två meter på bara några tiotals meter så det blev en rolig upplevelse!

När man sedan passerade under väg 73 mot Nynäshamn så kändes det som att ån växte till sig ytterligare. Längs Fors golfbana så slingrade sig ån mot havet med mängder av stora träd som kantade stränderna. Små forsar löste av trädpassager under några kilometer nedströms. Både bäver och ån själv är att skylla för alla paddlingshinder. Dock går det alltid att ta sig upp på land och släpa förbi hindren.

Uppe på land blåste det ordentligt men vi njöt av solnedgången i skydd av träden. Vi blev båda överraskade av hur otroligt vacker Vitsån visade sig vara. Nu hade ju inte löven slagit ut ordentligt än så vi kunde bara fantisera om hur lummigt det skulle vara här om någon vecka.

Timmarna gick och det började bli mörkt. Vi hade som mål att ta oss så långt ner mot havet som vi kunde innan dagen var slut. Dock så är sista biten avspärrad från allmänheten så det är militärt område så helt ut i havet visste vi att vi inte skulle komma. När vi så för andra gången paddlade under vägen mot Årsta havsbad så tilltog trädfällena i ån och den blev i det närmaste ofarbar. Traditionen trogen så blev det så till sist några hundra meters släp av kajakerna ner till vägen där vi tog bussen tillbaks till Krigslida och bilen.

Allt som allt så tog den knappa milen runt sex-sju timmar, matpaus och kajaksläp inräknat.Om det inte hade varit för alla träd som fallit i ån så hade det varit en osannolikt vacker, och rekommenderbar, paddlingså i stockholms närhet! Men är man sugen på äventyr så bege er till Fors och fortsätt därifrån så långt nedströms ni kan! Bara en vecka tidigare hade vattennivån varit 70 cm högre så kanske hade det varit en bättre period att ge Vitsån en chans. I vilket fall en underbar dag!

Som att paddla i en pelarsal.

Döda träd i vägen löser man ibland bäst med en såg.

I övre delen fick vi stundtals inte ens plats med paddeln i vattnet.

En av forsarna på golfbanan.

Jämnt strömmande vatten och höga granar.

Den här granen var sakta men säkert på väg ner i vattnet.

Här blev det snart hopplöst att ta sig fram men det är inte ofta man får paddla bland trädkronorna.

Read Full Post »

Bara en vecka innan de första paddeltagen på årets tur skulle tas började vi få kalla fötter om vattendragsvalet. En tur vi planerat och pratat om i månader. Vi skulle ju inte göra fler idiotsläp av kajakerna och nu hade vi planerat in flera dagar uppför en brant fjällsida till en å med troligtvis fler stora forsar och fall än vi tidigare paddlat… Det fick bli fler kvällar framför fjällkartorna.

Finland då?”. Efter långa studier av satellitbilder på internet hittade vi ett långt ådrag i nordligaste spetsen av Finland. Eller i ”den finska damens arm” som vi fick lära oss av en finsk dam vi mötte på väg dit. Kartbilden över Finland ser nämligen ut som en kvinna med en arm, den andra hade ryssland tagit… Iaf, älven vi valt ut heter Lätäseno och dit kommer vi via biflödet Ropmaeatnu. Lite släp och mycket fjällterräng, det såg fint ut på sattelitbilderna. Turen börjar i Kilpisjärvi och slutar i Karesuando. 13 mil vildmark.

Efter proviantering i Umeå lastade vi kajakerna på biltaket och körde norrut. I 65 mil. Sverige är ett väldigt långt land och nu skulle vi i princip så långt norrut man kan komma. Natten spenderades utanför Pajala i skåpet på bilen och morgonen efter körde vi vidare mot Karesuando genom ändlösa tallhedar. Men vi var ju inte framme för det. Kajakerna skulle lämnas vid starten i Kilpisjärvi innan vi skulle ta bussen från Karesuando. Ytterligare 20 mil. Sen gjorde vi en miss. Finland ligger i en annan tidszon så vi missade dagens sista buss med exakt en timme… Vi bestämde oss för att lifta upp till Kilpisjärvi men efter 2½ timme i regn, kyla och ovilliga bilister så gav vi upp och gick mot vår bil igen.. Det skulle vara så skönt att ha bilen när vi kom fram och slippa hålla på och krångla med skjuts eller bussar som vanligt. I hällande regn just innan vi kom fram stannar dock kvinnan som återställde allt förlorat hopp om mänskligheten. Lift till Kilpis och middag på hotellet!

Vi visste att största delen av turen skulle gå i ganska flackt landskap så vi njöt av de relativt höga fjällen kring treriksröset och bestämde oss för att släpa upp de två kilometerna till Cáhkáljávri redan samma kväll. Sáná med sin stora runda fjällsida ligger som fond bakom sjön när vi slår upp vårt tält och äter kvällssnacks och dricker thé. Så underbart att äntligen vara ute på årets efterlängtade avbrott från omvärlden. Om man var positivt lagd kunde man hoppas på att morgondagen bara skulle innebära släp på tre kilometer och sedan paddling hela vägen till Karesuando. Riktigt så bra var det inte. Men vackert som tusan och dagen bjöd på paddling i det minsta vattendrag som går att paddla, just bredare än kajaken. Det här är lite av tjusningen med att få släpa ut till vattendraget, att få paddla i den allra första lilla rännil som sedan växer större och större för att slutligen bilda huvudälven, i detta fall Lätäseno.
På kvällen tog vi oss upp på ett fjäll med utsikt över morgondagens paddling och toppade med vaniljkokta hjorton. Desserten var långt mycket mer fulländad än utsikten för paddlingen. Det visade sig bli lika mycket paddling som släp påföljande dag. Rännilen hade visserligen uppgraderats till bäck, men en stenig sådan. Men så länge släpet är uppdelat i små delsträckor hålls humöret uppe och varenda paddlingsbar meter uppskattas och värdesätts tiofalt.

Strax var vi nere i Dierpmesjávri och hade fem kilometer okomplicerad paddling under, med finska mått mätt, branta fjällsidor. Vildmarkskänslan gjorde sig mer och mer påtaglig ju längre bort vi kom från Kilpisjärvi och när telemasten högst uppe på Sáná inte längre var inom synhåll kände vi oss verkligen fjärran från allt människan skapat och förstört. Framför oss låg nu ett fantastiskt vackert lågfjällslandskap med Ropmaeatnu slingrandes mellan kullarna. För varje hölja och fors vi tog oss förbi kom vi längre och längre bort från civilisationen och, från vad vi kunde se på kartorna, så skulle vi som mest komma att befinna oss över fyra mil från närmaste bilväg innan vi vände tillbaks ner mot civilisationen igen. Så långt bort kommer man inte på mer än nåt enstaka ställe i hela Sverige.Nu skulle inte färden dit bli så lättsam som vi hoppats på. De första sex-sju kilometerna av ån var endast paddelbara i stillastående höljor. Övrig sträcka gick Dierpmesjohka ömsom i ett enormt stenröse, eller nästan helt under jord. Plötsligt när vi släpade kunde vi gå förbi en, till synes liten vattenpöl mellan några stenar, där vattnet faktiskt strömmade. Dock fick vi en känsla av att vi prickat in en riktig lågvattenperiod då det tydligen varit en otroligt torr och varm sommar i finska lappland i år.

Men när ån äntligen blev helt och hållet paddlingsbar… Vilken underbart perfekt å! Strålande solsken blandat med regnskurar och den starkaste regnbåge vi någonsin sett, milsvida lågfjällssidor, spegelblanka sel och lagom utmanande forssträckor.
Efter någon dag kom vi fram till den lilla byn Raittijärvi där det, enligt fiskare vi mött på vägen, fortfarande skulle finnas ett bofast hushåll, fyra mil från närmaste bilväg. Det kändes lite främmande att plötsligt paddla förbi hus med parabolantenner. Snart var vi dock förbi och framme vid sträckan med mest fallhöjd på hela turen. Eftersom vi inte lyckats hitta någon forsbeskrivning, på gott och ont, så visste vi inte heller om vi hade vattenfall och besvär att vänta eller den roligaste sträckan framför oss. Det blev den sistnämnda. Ibland är det bara för roligt för att stanna och ta matpauser i tid och de återstående milen ner till sammanflödet med Lätäseno gick fort.Väl framme möttes vi av allt vatten från de nordligaste fjällen i finland samlat i en älvfåra. Den var större än vi väntat, och kanske också flackare. Några kilometer senare hittade vi en liten ö mitt i älven med in inbjudande sandhamn där vi slog upp tältet och tog en långpromenad på den enorma sandbanken som torrlagts nu i älvens låga vattenstånd.

Följande dag kom vi snart fram till en gammal militäranlägging vid några stora forsar för stora för vårat mod. De gröna och gula 70-talshusen bland gatlyktorna (i fjällen!) var övergivna och låsta, så när som på en bastu nere vid älven. Finska fiskare vi mötte vid bastun berättade att lax stiger ända upp hit, femtio mil från Bottenvikens bräckta vatten. Någon lax hade vi inte sett den här gången men en orädd gädda under Stefans kajak fick sig en klapp med paddeln kvällen innan.

En bit nedströms hade vi nu fin paddling i stora strömmar och lugnflyt. Tyvärr så byttes glädjen snart ut mot halvmilslånga sel i hård motvind med vågor upp mot fyra-fem decimeter. Sel efter sel avverkades långsamt och tungt längs otroligt monotona höga stränder kantade av videsnår som så gott som aldrig möjliggjorde landstigning. Framåt kvällen lugnade vinden ner sig och vi hade några fina timmars paddling i solnedgång. Morgondagen bjöd inte på bättre förhållanden och de sista tre milen kändes omotiverat tunga. Framåt middagstid nådde vi vägen och slutmålet för det här året. Sex nätter i tält och tretton mil i kajak hade vi i kroppen när vi åter satte oss i bilen och körde de återstående sextiofem milen till Umeå. Som alltid diskuterades redan nästa års resmål. Att vi i år tog oss över tröskeln ut ur Sverige verkar kunna öppna upp för ännu mer vidlyftiga äventyr nästa sväng. Kartor och vintermörker får avgöra var vi tar våra paddeltag nästa sommar!

En annan fundering vi haft under veckan och som kan vara värd att nämna är det här med matlagning i fält. Det blev mycket prat om att vi inte riktigt förstår den här hetsen i friluftstidningar om nya spritkök, bränslen och brännare hit och dit men inte ett ord om en vanlig eld. Under hela den här turen, och många av de andra, användes inte en droppe bränsle till spritköket. Det är oslagbart i trivselfaktor att laga mat över öppen eld. För att inte tala om värmen den skänker kyliga kvällar eller myggen den håller borta under värsta myggperioden. Dock så behövs den inte göra större än vad som just krävs för att koka upp vattnet eller steka på tzaibitarna. Och eldstad är sällan nödvändigt så länge man vet vad man gör. Vissa fina ställen längs älven var alldeles belamrade av de största stenrösen till eldstäder vi sett… Läs gärna ”Eld – samisk eldkonst” av Yngve Ryd och upptäck det naturligaste uteköket!

Prova gärna att koka hjorton i vaniljsås!

Prova gärna att pussa en fjällämmel.

Det var som om Ropmaeatnu skurit av sandåsen med kniv.

En av Lätäsenos finare sträckor.

Vid Iso-Kurkkio drog älven ihop sig i en ravin och rejält stora forsar möjliggjorde mer släp.

Read Full Post »