Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘äventyr’

2014

 

Efter två år med relativt korta turer var vi  sugna på en riktig långtur. Minst 13 mil och helt utan kontakt med bilvägar löd kraven. Längre än så väg till väg är svårt att hitta i Norden så vi velade in i det sista och först två dagar innan vi skulle iväg enades vi om att ge Norge och Finnmarksvidda en chans. Vidsträckta vidder, långa älvar och midnattssol lockade.

 

Att bila från Stockholm till Finnmarksvidda är inte gjort i en handvändning. Först 65 mil till Umeå där det blev kajakreparation och planering hemma hos Anders. Alla dessa turer i fjällen, med allt släp över stenar som det innebär, har sakta men säkert börjat slita på våra kajaker. Men med lite PL400, reparationsstift i smältbar plast, lite snören och popnitar senare var de som nya igen! Nästan iaf. Nu återstod bara 75 mil till Kautokeino. Egentligen hade vi tänkt att åka 13 mil till till slutmålet Karasjok och ta bussen tillbaks till kajakerna utanför Kautokeino men sommartid går det i princip inga bussar alls mellan Finnmarksviddas två storstäder. Vi övernattade istället i bilen på en parkering inne i Kautokeino efter att ha kört ut kajakerna till startpunkten längs en hopplöst gropig väg mot Sihccajavri. Morgonen efter lyckades vi få skjuts av en välvilligt inställd ortsbo tillbaks ut till kajakerna och årets paddeltur kunde äntligen börja på riktigt!

Första delen av turen bestod som vanligt av släp med korta paddelavbrott i små tjärnar och bäckar. Totalt hade vi drygt 1,5 mil framför oss innan vi var framme i Ahkkanasjohka. För det mesta gick det ganska bra att hålla uppe på höjderna där det både blåste rent från mygg och var hård fin mark att gå på. Men helt utan blötmyrar och snårskog klarade vi oss förstås inte. Till en början hade vi ganska så fint väder men runt lunch den andra dagen började det regna och blåsa kraftigt. Genomblöta kom vi till slut fram till Ahkkanasgierratjavrrit där vattenflödet äntligen skulle göra oss följe! Vid utflödet letade vi upp en tältplats i spöregn och några få plusgrader. Mina lovord om den fantastiska gasollampan som skulle torka upp och värma oss i tältet fick jag äta upp då jag varit alldeles alldeles för snabb i köpet av gasoltuben som nu visade sig ha en annan typ av skruvkoppling… Kanske att några arga ord yttrades om konstig norsk standard på gasoltuber, och mig själv.

 

Tunga videsnår.

Tunga videsnår.

Bádasjávri i snålblåst.

Bádasjávri i snålblåst.

 

Kalla och fuktiga somnade och vaknade vi till en ny regnig dag. Det glömdes dock snart bort då Ahkkanasjohka visade sig vara alldeles fantastiskt vacker! Snart kom vi in i en smal ravin med massor av avsatser, små fall, stenblock med stora snöfält kvar i branterna. Vissa sträckor fick åter släpas förbi men nyfikenheten på hur det såg ut bakom nästa krök gjorde att stegen kändes lätta. Vartefter milen gick så blev landskapet flackare, och johken grundare. Till slut fick vi åter hoppa ur och släpa. Till en början hoppade vi på stenarna i strandkanten och ute i vattnet med kajaken kvar i älven. Men den här stenbotten var inte lik någon annan vi någonsin sett. Stenarna var i fotbollsstorlek och större och för varje sten vi klev på så sjönk hela området med stenarna runtikring ner i vattnet. Troligtvis har stenarna lyfts av isen och inte hunnit sätta sig än så här tidigt på säsongen. Häftigt var det iaf!

 

Ahkkanasgorsa.

Ahkkanasgorsa.

Typisk finnmarksviddavidd.

Typisk finnmarksviddavidd.

 

Dagen efter fortsatte paddlingen åter bland stora stenblock och under frodig björkskog. Nu började vi också se de första människorna längs älven. Några paddlade även runt i små gummibåtar, sk Packrafts. Men det var inget som fick oss att vilja byta bort våra kajaker… Snart var vi framme vid Karasjohka och i ett har älvens vattenföring mer än fördubblats. Här kom för övrigt Lars Monsen paddlandes för några år sen i sin tv-serie Nordkalotten 365 (Se den!). Framför oss hade vi nu en herrans massa mil med stora raviner, långa forsar och vackra sel. Men först korsade vi turens största sjö Vuottasjavri. Om det inte varit för alla mygg så skulle någon driftig här kunna anlägga finnmarksviddas eget Thailand. Långa ljusa sandstränder och frodig skog kantade sjön stränder och lockade till sol- och vattenbad. Vår iver att komma vidare och kylan avskräckte oss tyvärr denna gång.

 

Sagoälv.

Sagoälv.

Tältplats med egen sandstrand.

Tältplats med egen sandstrand.

 

Nästa dag bjöd på stora forsar och djupa raviner. I särklass den mest dramatiska natur vi paddlat i. Vi fick verkligen pressa våra gränser i forsarna, både metala och fysiska. Visst var vi lite rädda, men det skulle ju vara så jobbigt att släpa upp för de branta klippväggarna och sen ner igen… Och så är det ju dessutom oslagbart vackert att paddla under de 30 meter höga klippväggarna! Vi fick förstås reka ordentligt först och sen paddla för allt vad armarna bar för att komma ut på rätt sida så vattnet inte skulle pressa in oss i obehagliga bakvatten och valsar. Det är lätt att luras att tro att man har gott om tid att ta sig över till andra sidan om man har med sig kajakperspektivet från paddling i ”vanliga” lugna vatten.  Men i så här snabbflygande forsar hinner man knappt blinka innan den där stora stenen svischar förbi på fel sida och man måste paddla som en galning för att inte komma ner i en klass 5-fors istället för en behaglig 2:a. För såna som gillar mindfulness måste forspaddling vara optimalt, så fort man tappar det minsta fokus händer plötligt nåt som kan ställa till det. En sten på fel sida, ett plötligt bakvatten eller en halvt dold sten kan välta kajaken på en tiondels sekund. Men i princip alltid går det bra! Den här gången också.

 

Kraften i det nyss lugna vattnet är imponerande.

Kraften i det nyss lugna vattnet är imponerande.

In i Laillagorzi.

In i Laillagorzi.

 

Karasjohka bjuder på flera fina raviner varav två var oss övermäktiga, Suorpmogorzi och Raigebakgorzi, så där blev det två relativt korta släp igen. Men i övrigt är Karasjohka otroligt vacker. Branta klippstup, fantasifulla bergformationer i älven och frodig björkskog kontrasterade mot ljusa ökenlika sanddyner. En liten besvikelse på övre sträckan var ändå att det inte gick så långt mellan möten med fiskare och kanotpaddlare. Men de flesta verkade bli upphämtade med flyg i sista sjön i Ahkkanasjohka så här var det lite lugnare. Våra fördomar om Finnmarksvidda som en platt plats hade alltså inte friats in men det fantastiska ljuset så här tidigt på säsongen var helt enligt våra fördomar/förhoppningar. Det är svårt att sluta paddla vindstilla nätter när det låga släpljuset lockar fram nya färger och kontraster i landskapet. Men just den här natten fick vi ett naturligt avslut i Beaivvasgieddi där det förutom en gammal fjällgård och kyrka, finns en fjellstue öppen för nattliga besökare. Där i stugan med kamin och våningssängar blev så vårt nattläger. Men en av oss kunde inte låta tröttheten separera det mänskliga medvetandet från en sån här magisk natt. Solbelysta höjder på andra sidan älven lockade. Här hade också tallen kommit tillbaks som en ståtlig åskådare från älvstränderna. Tallen med sitt uråldriga yttre och eldvänliga ved bjuder på trygghet både i form av mental ro för en stressad modern hjärna och värme för en nattvandrande kropp. Efter en natt med storslagen tystnad och vidder sov en av oss djupare än aldrig förr. Men vad hjälper det när den andre vaknar i vanlig tid och kokar gröt och slamrar på med dörrar och kastruller. Nu hade också sommaren tjugohundrafjortons rekordlånga värmebölja kommit till vidda.

 

Fjällstugan i Beaivvisgiedda.

Fjällstugan i Beaivvisgiedda.

Oändliga mil av obruten skog och fjäll ända till Finland där långt borta i söder. Sedan flera mil till innan första vägen bryter av.

Oändliga mil av obruten skog och fjäll ända till Finland där långt borta i söder. Sedan flera mil till innan första vägen bryter av.

 

Karasjohka fortsatte imponera med fina forsar och natur. Ju längre ner vi kom, desto högre sträckte sig sanddynerna bredvid älven. Laxfiskarna och deras långsmala forsbåtar blev också fler ju närmare vägen vi kom. Vi såg ett antal laxar som hoppade över ytan så det var ju fullt förståeligt att människan var dem i hälarna. Även den här natten var det svårt att sluta paddla och plötsligt var vi nere vid landsvägen mellan Kautokeino och Karasjok, alltså slutet för vår paddling. Efter några tafatta försök att lifta med bilar som aldrig kom så kröp vi välförtjänt in i tältet och somnade. De två kommande dagarna ägnades åt att först försöka ta sig tillbaks till bilen i Kautokeino och sen vidare till Umeå via Finland och (nästan) Ryssland. Så var det årets paddling över. Men vilken paddling…

Skulle någon blivit sugen så kan vi tipsa om att det tydligen går att beställa utkörning av kanot och utrustning till Ahkkanasjohka med fyrhjulning från Siiheajavri fjellstue. Om man nu vill fuska alltså…

 

Kajak på vift bland björk och mygg.

Kajak på vift bland björk och mygg.

Alldeles överst i Ahkkanasjohka.

Alldeles överst i Ahkkanasjohka.

Ravinsjö i Ahkkanasjohka.

Ravinsjö i Ahkkanasjohka.

Tyvärr inte paddlingsbart..

Tyvärr är det inte paddlingsbart i hela Ahkkanasgorzi.

Några av de första större forsarna.

Några av de första större forsarna.

Knivigaste forsen hittills.

Knivigaste forsen hittills.

Fina raviner med för stora forsar.

Fina raviner med för stora forsar.

Typisk älvsträcka.

Typisk älvsträcka. 

Matpaus.

Matpaus.

Sista natten.

Sista natten.

Vackra sanddyner kantade älven den sista sträckningen.

Vackra sanddyner kantade älven den sista sträckningen.

Liftning från karasjok till Kautokeino.

Liftning från karasjok till Kautokeino.

Norra finland lockar...

Norra finland lockar…

Vi passade på att doppa fötterna i den stora Enare träsk.

Vi passade på att doppa fötterna i den stora Enare träsk.

Ryska skogar...

Ryska skogar…

Read Full Post »

Här kommer så videon från sommarens paddeltur!

Read Full Post »