Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vildmark’

Nu finns förra årets paddling äntligen i rörliga bilder!

Annonser

Read Full Post »

2014

 

Efter två år med relativt korta turer var vi  sugna på en riktig långtur. Minst 13 mil och helt utan kontakt med bilvägar löd kraven. Längre än så väg till väg är svårt att hitta i Norden så vi velade in i det sista och först två dagar innan vi skulle iväg enades vi om att ge Norge och Finnmarksvidda en chans. Vidsträckta vidder, långa älvar och midnattssol lockade.

 

Att bila från Stockholm till Finnmarksvidda är inte gjort i en handvändning. Först 65 mil till Umeå där det blev kajakreparation och planering hemma hos Anders. Alla dessa turer i fjällen, med allt släp över stenar som det innebär, har sakta men säkert börjat slita på våra kajaker. Men med lite PL400, reparationsstift i smältbar plast, lite snören och popnitar senare var de som nya igen! Nästan iaf. Nu återstod bara 75 mil till Kautokeino. Egentligen hade vi tänkt att åka 13 mil till till slutmålet Karasjok och ta bussen tillbaks till kajakerna utanför Kautokeino men sommartid går det i princip inga bussar alls mellan Finnmarksviddas två storstäder. Vi övernattade istället i bilen på en parkering inne i Kautokeino efter att ha kört ut kajakerna till startpunkten längs en hopplöst gropig väg mot Sihccajavri. Morgonen efter lyckades vi få skjuts av en välvilligt inställd ortsbo tillbaks ut till kajakerna och årets paddeltur kunde äntligen börja på riktigt!

Första delen av turen bestod som vanligt av släp med korta paddelavbrott i små tjärnar och bäckar. Totalt hade vi drygt 1,5 mil framför oss innan vi var framme i Ahkkanasjohka. För det mesta gick det ganska bra att hålla uppe på höjderna där det både blåste rent från mygg och var hård fin mark att gå på. Men helt utan blötmyrar och snårskog klarade vi oss förstås inte. Till en början hade vi ganska så fint väder men runt lunch den andra dagen började det regna och blåsa kraftigt. Genomblöta kom vi till slut fram till Ahkkanasgierratjavrrit där vattenflödet äntligen skulle göra oss följe! Vid utflödet letade vi upp en tältplats i spöregn och några få plusgrader. Mina lovord om den fantastiska gasollampan som skulle torka upp och värma oss i tältet fick jag äta upp då jag varit alldeles alldeles för snabb i köpet av gasoltuben som nu visade sig ha en annan typ av skruvkoppling… Kanske att några arga ord yttrades om konstig norsk standard på gasoltuber, och mig själv.

 

Tunga videsnår.

Tunga videsnår.

Bádasjávri i snålblåst.

Bádasjávri i snålblåst.

 

Kalla och fuktiga somnade och vaknade vi till en ny regnig dag. Det glömdes dock snart bort då Ahkkanasjohka visade sig vara alldeles fantastiskt vacker! Snart kom vi in i en smal ravin med massor av avsatser, små fall, stenblock med stora snöfält kvar i branterna. Vissa sträckor fick åter släpas förbi men nyfikenheten på hur det såg ut bakom nästa krök gjorde att stegen kändes lätta. Vartefter milen gick så blev landskapet flackare, och johken grundare. Till slut fick vi åter hoppa ur och släpa. Till en början hoppade vi på stenarna i strandkanten och ute i vattnet med kajaken kvar i älven. Men den här stenbotten var inte lik någon annan vi någonsin sett. Stenarna var i fotbollsstorlek och större och för varje sten vi klev på så sjönk hela området med stenarna runtikring ner i vattnet. Troligtvis har stenarna lyfts av isen och inte hunnit sätta sig än så här tidigt på säsongen. Häftigt var det iaf!

 

Ahkkanasgorsa.

Ahkkanasgorsa.

Typisk finnmarksviddavidd.

Typisk finnmarksviddavidd.

 

Dagen efter fortsatte paddlingen åter bland stora stenblock och under frodig björkskog. Nu började vi också se de första människorna längs älven. Några paddlade även runt i små gummibåtar, sk Packrafts. Men det var inget som fick oss att vilja byta bort våra kajaker… Snart var vi framme vid Karasjohka och i ett har älvens vattenföring mer än fördubblats. Här kom för övrigt Lars Monsen paddlandes för några år sen i sin tv-serie Nordkalotten 365 (Se den!). Framför oss hade vi nu en herrans massa mil med stora raviner, långa forsar och vackra sel. Men först korsade vi turens största sjö Vuottasjavri. Om det inte varit för alla mygg så skulle någon driftig här kunna anlägga finnmarksviddas eget Thailand. Långa ljusa sandstränder och frodig skog kantade sjön stränder och lockade till sol- och vattenbad. Vår iver att komma vidare och kylan avskräckte oss tyvärr denna gång.

 

Sagoälv.

Sagoälv.

Tältplats med egen sandstrand.

Tältplats med egen sandstrand.

 

Nästa dag bjöd på stora forsar och djupa raviner. I särklass den mest dramatiska natur vi paddlat i. Vi fick verkligen pressa våra gränser i forsarna, både metala och fysiska. Visst var vi lite rädda, men det skulle ju vara så jobbigt att släpa upp för de branta klippväggarna och sen ner igen… Och så är det ju dessutom oslagbart vackert att paddla under de 30 meter höga klippväggarna! Vi fick förstås reka ordentligt först och sen paddla för allt vad armarna bar för att komma ut på rätt sida så vattnet inte skulle pressa in oss i obehagliga bakvatten och valsar. Det är lätt att luras att tro att man har gott om tid att ta sig över till andra sidan om man har med sig kajakperspektivet från paddling i ”vanliga” lugna vatten.  Men i så här snabbflygande forsar hinner man knappt blinka innan den där stora stenen svischar förbi på fel sida och man måste paddla som en galning för att inte komma ner i en klass 5-fors istället för en behaglig 2:a. För såna som gillar mindfulness måste forspaddling vara optimalt, så fort man tappar det minsta fokus händer plötligt nåt som kan ställa till det. En sten på fel sida, ett plötligt bakvatten eller en halvt dold sten kan välta kajaken på en tiondels sekund. Men i princip alltid går det bra! Den här gången också.

 

Kraften i det nyss lugna vattnet är imponerande.

Kraften i det nyss lugna vattnet är imponerande.

In i Laillagorzi.

In i Laillagorzi.

 

Karasjohka bjuder på flera fina raviner varav två var oss övermäktiga, Suorpmogorzi och Raigebakgorzi, så där blev det två relativt korta släp igen. Men i övrigt är Karasjohka otroligt vacker. Branta klippstup, fantasifulla bergformationer i älven och frodig björkskog kontrasterade mot ljusa ökenlika sanddyner. En liten besvikelse på övre sträckan var ändå att det inte gick så långt mellan möten med fiskare och kanotpaddlare. Men de flesta verkade bli upphämtade med flyg i sista sjön i Ahkkanasjohka så här var det lite lugnare. Våra fördomar om Finnmarksvidda som en platt plats hade alltså inte friats in men det fantastiska ljuset så här tidigt på säsongen var helt enligt våra fördomar/förhoppningar. Det är svårt att sluta paddla vindstilla nätter när det låga släpljuset lockar fram nya färger och kontraster i landskapet. Men just den här natten fick vi ett naturligt avslut i Beaivvasgieddi där det förutom en gammal fjällgård och kyrka, finns en fjellstue öppen för nattliga besökare. Där i stugan med kamin och våningssängar blev så vårt nattläger. Men en av oss kunde inte låta tröttheten separera det mänskliga medvetandet från en sån här magisk natt. Solbelysta höjder på andra sidan älven lockade. Här hade också tallen kommit tillbaks som en ståtlig åskådare från älvstränderna. Tallen med sitt uråldriga yttre och eldvänliga ved bjuder på trygghet både i form av mental ro för en stressad modern hjärna och värme för en nattvandrande kropp. Efter en natt med storslagen tystnad och vidder sov en av oss djupare än aldrig förr. Men vad hjälper det när den andre vaknar i vanlig tid och kokar gröt och slamrar på med dörrar och kastruller. Nu hade också sommaren tjugohundrafjortons rekordlånga värmebölja kommit till vidda.

 

Fjällstugan i Beaivvisgiedda.

Fjällstugan i Beaivvisgiedda.

Oändliga mil av obruten skog och fjäll ända till Finland där långt borta i söder. Sedan flera mil till innan första vägen bryter av.

Oändliga mil av obruten skog och fjäll ända till Finland där långt borta i söder. Sedan flera mil till innan första vägen bryter av.

 

Karasjohka fortsatte imponera med fina forsar och natur. Ju längre ner vi kom, desto högre sträckte sig sanddynerna bredvid älven. Laxfiskarna och deras långsmala forsbåtar blev också fler ju närmare vägen vi kom. Vi såg ett antal laxar som hoppade över ytan så det var ju fullt förståeligt att människan var dem i hälarna. Även den här natten var det svårt att sluta paddla och plötsligt var vi nere vid landsvägen mellan Kautokeino och Karasjok, alltså slutet för vår paddling. Efter några tafatta försök att lifta med bilar som aldrig kom så kröp vi välförtjänt in i tältet och somnade. De två kommande dagarna ägnades åt att först försöka ta sig tillbaks till bilen i Kautokeino och sen vidare till Umeå via Finland och (nästan) Ryssland. Så var det årets paddling över. Men vilken paddling…

Skulle någon blivit sugen så kan vi tipsa om att det tydligen går att beställa utkörning av kanot och utrustning till Ahkkanasjohka med fyrhjulning från Siiheajavri fjellstue. Om man nu vill fuska alltså…

 

Kajak på vift bland björk och mygg.

Kajak på vift bland björk och mygg.

Alldeles överst i Ahkkanasjohka.

Alldeles överst i Ahkkanasjohka.

Ravinsjö i Ahkkanasjohka.

Ravinsjö i Ahkkanasjohka.

Tyvärr inte paddlingsbart..

Tyvärr är det inte paddlingsbart i hela Ahkkanasgorzi.

Några av de första större forsarna.

Några av de första större forsarna.

Knivigaste forsen hittills.

Knivigaste forsen hittills.

Fina raviner med för stora forsar.

Fina raviner med för stora forsar.

Typisk älvsträcka.

Typisk älvsträcka. 

Matpaus.

Matpaus.

Sista natten.

Sista natten.

Vackra sanddyner kantade älven den sista sträckningen.

Vackra sanddyner kantade älven den sista sträckningen.

Liftning från karasjok till Kautokeino.

Liftning från karasjok till Kautokeino.

Norra finland lockar...

Norra finland lockar…

Vi passade på att doppa fötterna i den stora Enare träsk.

Vi passade på att doppa fötterna i den stora Enare träsk.

Ryska skogar...

Ryska skogar…

Read Full Post »

Här kommer så videon från sommarens paddeltur!

Read Full Post »

En sak i taget, tänkte vi och tog tag i det som släpat efter allra mest, alltså videoredigering från kajakturen i Lätäseno. Håll till godo!

Read Full Post »

Bara en vecka innan de första paddeltagen på årets tur skulle tas började vi få kalla fötter om vattendragsvalet. En tur vi planerat och pratat om i månader. Vi skulle ju inte göra fler idiotsläp av kajakerna och nu hade vi planerat in flera dagar uppför en brant fjällsida till en å med troligtvis fler stora forsar och fall än vi tidigare paddlat… Det fick bli fler kvällar framför fjällkartorna.

Finland då?”. Efter långa studier av satellitbilder på internet hittade vi ett långt ådrag i nordligaste spetsen av Finland. Eller i ”den finska damens arm” som vi fick lära oss av en finsk dam vi mötte på väg dit. Kartbilden över Finland ser nämligen ut som en kvinna med en arm, den andra hade ryssland tagit… Iaf, älven vi valt ut heter Lätäseno och dit kommer vi via biflödet Ropmaeatnu. Lite släp och mycket fjällterräng, det såg fint ut på sattelitbilderna. Turen börjar i Kilpisjärvi och slutar i Karesuando. 13 mil vildmark.

Efter proviantering i Umeå lastade vi kajakerna på biltaket och körde norrut. I 65 mil. Sverige är ett väldigt långt land och nu skulle vi i princip så långt norrut man kan komma. Natten spenderades utanför Pajala i skåpet på bilen och morgonen efter körde vi vidare mot Karesuando genom ändlösa tallhedar. Men vi var ju inte framme för det. Kajakerna skulle lämnas vid starten i Kilpisjärvi innan vi skulle ta bussen från Karesuando. Ytterligare 20 mil. Sen gjorde vi en miss. Finland ligger i en annan tidszon så vi missade dagens sista buss med exakt en timme… Vi bestämde oss för att lifta upp till Kilpisjärvi men efter 2½ timme i regn, kyla och ovilliga bilister så gav vi upp och gick mot vår bil igen.. Det skulle vara så skönt att ha bilen när vi kom fram och slippa hålla på och krångla med skjuts eller bussar som vanligt. I hällande regn just innan vi kom fram stannar dock kvinnan som återställde allt förlorat hopp om mänskligheten. Lift till Kilpis och middag på hotellet!

Vi visste att största delen av turen skulle gå i ganska flackt landskap så vi njöt av de relativt höga fjällen kring treriksröset och bestämde oss för att släpa upp de två kilometerna till Cáhkáljávri redan samma kväll. Sáná med sin stora runda fjällsida ligger som fond bakom sjön när vi slår upp vårt tält och äter kvällssnacks och dricker thé. Så underbart att äntligen vara ute på årets efterlängtade avbrott från omvärlden. Om man var positivt lagd kunde man hoppas på att morgondagen bara skulle innebära släp på tre kilometer och sedan paddling hela vägen till Karesuando. Riktigt så bra var det inte. Men vackert som tusan och dagen bjöd på paddling i det minsta vattendrag som går att paddla, just bredare än kajaken. Det här är lite av tjusningen med att få släpa ut till vattendraget, att få paddla i den allra första lilla rännil som sedan växer större och större för att slutligen bilda huvudälven, i detta fall Lätäseno.
På kvällen tog vi oss upp på ett fjäll med utsikt över morgondagens paddling och toppade med vaniljkokta hjorton. Desserten var långt mycket mer fulländad än utsikten för paddlingen. Det visade sig bli lika mycket paddling som släp påföljande dag. Rännilen hade visserligen uppgraderats till bäck, men en stenig sådan. Men så länge släpet är uppdelat i små delsträckor hålls humöret uppe och varenda paddlingsbar meter uppskattas och värdesätts tiofalt.

Strax var vi nere i Dierpmesjávri och hade fem kilometer okomplicerad paddling under, med finska mått mätt, branta fjällsidor. Vildmarkskänslan gjorde sig mer och mer påtaglig ju längre bort vi kom från Kilpisjärvi och när telemasten högst uppe på Sáná inte längre var inom synhåll kände vi oss verkligen fjärran från allt människan skapat och förstört. Framför oss låg nu ett fantastiskt vackert lågfjällslandskap med Ropmaeatnu slingrandes mellan kullarna. För varje hölja och fors vi tog oss förbi kom vi längre och längre bort från civilisationen och, från vad vi kunde se på kartorna, så skulle vi som mest komma att befinna oss över fyra mil från närmaste bilväg innan vi vände tillbaks ner mot civilisationen igen. Så långt bort kommer man inte på mer än nåt enstaka ställe i hela Sverige.Nu skulle inte färden dit bli så lättsam som vi hoppats på. De första sex-sju kilometerna av ån var endast paddelbara i stillastående höljor. Övrig sträcka gick Dierpmesjohka ömsom i ett enormt stenröse, eller nästan helt under jord. Plötsligt när vi släpade kunde vi gå förbi en, till synes liten vattenpöl mellan några stenar, där vattnet faktiskt strömmade. Dock fick vi en känsla av att vi prickat in en riktig lågvattenperiod då det tydligen varit en otroligt torr och varm sommar i finska lappland i år.

Men när ån äntligen blev helt och hållet paddlingsbar… Vilken underbart perfekt å! Strålande solsken blandat med regnskurar och den starkaste regnbåge vi någonsin sett, milsvida lågfjällssidor, spegelblanka sel och lagom utmanande forssträckor.
Efter någon dag kom vi fram till den lilla byn Raittijärvi där det, enligt fiskare vi mött på vägen, fortfarande skulle finnas ett bofast hushåll, fyra mil från närmaste bilväg. Det kändes lite främmande att plötsligt paddla förbi hus med parabolantenner. Snart var vi dock förbi och framme vid sträckan med mest fallhöjd på hela turen. Eftersom vi inte lyckats hitta någon forsbeskrivning, på gott och ont, så visste vi inte heller om vi hade vattenfall och besvär att vänta eller den roligaste sträckan framför oss. Det blev den sistnämnda. Ibland är det bara för roligt för att stanna och ta matpauser i tid och de återstående milen ner till sammanflödet med Lätäseno gick fort.Väl framme möttes vi av allt vatten från de nordligaste fjällen i finland samlat i en älvfåra. Den var större än vi väntat, och kanske också flackare. Några kilometer senare hittade vi en liten ö mitt i älven med in inbjudande sandhamn där vi slog upp tältet och tog en långpromenad på den enorma sandbanken som torrlagts nu i älvens låga vattenstånd.

Följande dag kom vi snart fram till en gammal militäranlägging vid några stora forsar för stora för vårat mod. De gröna och gula 70-talshusen bland gatlyktorna (i fjällen!) var övergivna och låsta, så när som på en bastu nere vid älven. Finska fiskare vi mötte vid bastun berättade att lax stiger ända upp hit, femtio mil från Bottenvikens bräckta vatten. Någon lax hade vi inte sett den här gången men en orädd gädda under Stefans kajak fick sig en klapp med paddeln kvällen innan.

En bit nedströms hade vi nu fin paddling i stora strömmar och lugnflyt. Tyvärr så byttes glädjen snart ut mot halvmilslånga sel i hård motvind med vågor upp mot fyra-fem decimeter. Sel efter sel avverkades långsamt och tungt längs otroligt monotona höga stränder kantade av videsnår som så gott som aldrig möjliggjorde landstigning. Framåt kvällen lugnade vinden ner sig och vi hade några fina timmars paddling i solnedgång. Morgondagen bjöd inte på bättre förhållanden och de sista tre milen kändes omotiverat tunga. Framåt middagstid nådde vi vägen och slutmålet för det här året. Sex nätter i tält och tretton mil i kajak hade vi i kroppen när vi åter satte oss i bilen och körde de återstående sextiofem milen till Umeå. Som alltid diskuterades redan nästa års resmål. Att vi i år tog oss över tröskeln ut ur Sverige verkar kunna öppna upp för ännu mer vidlyftiga äventyr nästa sväng. Kartor och vintermörker får avgöra var vi tar våra paddeltag nästa sommar!

En annan fundering vi haft under veckan och som kan vara värd att nämna är det här med matlagning i fält. Det blev mycket prat om att vi inte riktigt förstår den här hetsen i friluftstidningar om nya spritkök, bränslen och brännare hit och dit men inte ett ord om en vanlig eld. Under hela den här turen, och många av de andra, användes inte en droppe bränsle till spritköket. Det är oslagbart i trivselfaktor att laga mat över öppen eld. För att inte tala om värmen den skänker kyliga kvällar eller myggen den håller borta under värsta myggperioden. Dock så behövs den inte göra större än vad som just krävs för att koka upp vattnet eller steka på tzaibitarna. Och eldstad är sällan nödvändigt så länge man vet vad man gör. Vissa fina ställen längs älven var alldeles belamrade av de största stenrösen till eldstäder vi sett… Läs gärna ”Eld – samisk eldkonst” av Yngve Ryd och upptäck det naturligaste uteköket!

Prova gärna att koka hjorton i vaniljsås!

Prova gärna att pussa en fjällämmel.

Det var som om Ropmaeatnu skurit av sandåsen med kniv.

En av Lätäsenos finare sträckor.

Vid Iso-Kurkkio drog älven ihop sig i en ravin och rejält stora forsar möjliggjorde mer släp.

Read Full Post »