Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Turer vi gjort’ Category

2014

 

Efter två år med relativt korta turer var vi  sugna på en riktig långtur. Minst 13 mil och helt utan kontakt med bilvägar löd kraven. Längre än så väg till väg är svårt att hitta i Norden så vi velade in i det sista och först två dagar innan vi skulle iväg enades vi om att ge Norge och Finnmarksvidda en chans. Vidsträckta vidder, långa älvar och midnattssol lockade.

 

Att bila från Stockholm till Finnmarksvidda är inte gjort i en handvändning. Först 65 mil till Umeå där det blev kajakreparation och planering hemma hos Anders. Alla dessa turer i fjällen, med allt släp över stenar som det innebär, har sakta men säkert börjat slita på våra kajaker. Men med lite PL400, reparationsstift i smältbar plast, lite snören och popnitar senare var de som nya igen! Nästan iaf. Nu återstod bara 75 mil till Kautokeino. Egentligen hade vi tänkt att åka 13 mil till till slutmålet Karasjok och ta bussen tillbaks till kajakerna utanför Kautokeino men sommartid går det i princip inga bussar alls mellan Finnmarksviddas två storstäder. Vi övernattade istället i bilen på en parkering inne i Kautokeino efter att ha kört ut kajakerna till startpunkten längs en hopplöst gropig väg mot Sihccajavri. Morgonen efter lyckades vi få skjuts av en välvilligt inställd ortsbo tillbaks ut till kajakerna och årets paddeltur kunde äntligen börja på riktigt!

Första delen av turen bestod som vanligt av släp med korta paddelavbrott i små tjärnar och bäckar. Totalt hade vi drygt 1,5 mil framför oss innan vi var framme i Ahkkanasjohka. För det mesta gick det ganska bra att hålla uppe på höjderna där det både blåste rent från mygg och var hård fin mark att gå på. Men helt utan blötmyrar och snårskog klarade vi oss förstås inte. Till en början hade vi ganska så fint väder men runt lunch den andra dagen började det regna och blåsa kraftigt. Genomblöta kom vi till slut fram till Ahkkanasgierratjavrrit där vattenflödet äntligen skulle göra oss följe! Vid utflödet letade vi upp en tältplats i spöregn och några få plusgrader. Mina lovord om den fantastiska gasollampan som skulle torka upp och värma oss i tältet fick jag äta upp då jag varit alldeles alldeles för snabb i köpet av gasoltuben som nu visade sig ha en annan typ av skruvkoppling… Kanske att några arga ord yttrades om konstig norsk standard på gasoltuber, och mig själv.

 

Tunga videsnår.

Tunga videsnår.

Bádasjávri i snålblåst.

Bádasjávri i snålblåst.

 

Kalla och fuktiga somnade och vaknade vi till en ny regnig dag. Det glömdes dock snart bort då Ahkkanasjohka visade sig vara alldeles fantastiskt vacker! Snart kom vi in i en smal ravin med massor av avsatser, små fall, stenblock med stora snöfält kvar i branterna. Vissa sträckor fick åter släpas förbi men nyfikenheten på hur det såg ut bakom nästa krök gjorde att stegen kändes lätta. Vartefter milen gick så blev landskapet flackare, och johken grundare. Till slut fick vi åter hoppa ur och släpa. Till en början hoppade vi på stenarna i strandkanten och ute i vattnet med kajaken kvar i älven. Men den här stenbotten var inte lik någon annan vi någonsin sett. Stenarna var i fotbollsstorlek och större och för varje sten vi klev på så sjönk hela området med stenarna runtikring ner i vattnet. Troligtvis har stenarna lyfts av isen och inte hunnit sätta sig än så här tidigt på säsongen. Häftigt var det iaf!

 

Ahkkanasgorsa.

Ahkkanasgorsa.

Typisk finnmarksviddavidd.

Typisk finnmarksviddavidd.

 

Dagen efter fortsatte paddlingen åter bland stora stenblock och under frodig björkskog. Nu började vi också se de första människorna längs älven. Några paddlade även runt i små gummibåtar, sk Packrafts. Men det var inget som fick oss att vilja byta bort våra kajaker… Snart var vi framme vid Karasjohka och i ett har älvens vattenföring mer än fördubblats. Här kom för övrigt Lars Monsen paddlandes för några år sen i sin tv-serie Nordkalotten 365 (Se den!). Framför oss hade vi nu en herrans massa mil med stora raviner, långa forsar och vackra sel. Men först korsade vi turens största sjö Vuottasjavri. Om det inte varit för alla mygg så skulle någon driftig här kunna anlägga finnmarksviddas eget Thailand. Långa ljusa sandstränder och frodig skog kantade sjön stränder och lockade till sol- och vattenbad. Vår iver att komma vidare och kylan avskräckte oss tyvärr denna gång.

 

Sagoälv.

Sagoälv.

Tältplats med egen sandstrand.

Tältplats med egen sandstrand.

 

Nästa dag bjöd på stora forsar och djupa raviner. I särklass den mest dramatiska natur vi paddlat i. Vi fick verkligen pressa våra gränser i forsarna, både metala och fysiska. Visst var vi lite rädda, men det skulle ju vara så jobbigt att släpa upp för de branta klippväggarna och sen ner igen… Och så är det ju dessutom oslagbart vackert att paddla under de 30 meter höga klippväggarna! Vi fick förstås reka ordentligt först och sen paddla för allt vad armarna bar för att komma ut på rätt sida så vattnet inte skulle pressa in oss i obehagliga bakvatten och valsar. Det är lätt att luras att tro att man har gott om tid att ta sig över till andra sidan om man har med sig kajakperspektivet från paddling i ”vanliga” lugna vatten.  Men i så här snabbflygande forsar hinner man knappt blinka innan den där stora stenen svischar förbi på fel sida och man måste paddla som en galning för att inte komma ner i en klass 5-fors istället för en behaglig 2:a. För såna som gillar mindfulness måste forspaddling vara optimalt, så fort man tappar det minsta fokus händer plötligt nåt som kan ställa till det. En sten på fel sida, ett plötligt bakvatten eller en halvt dold sten kan välta kajaken på en tiondels sekund. Men i princip alltid går det bra! Den här gången också.

 

Kraften i det nyss lugna vattnet är imponerande.

Kraften i det nyss lugna vattnet är imponerande.

In i Laillagorzi.

In i Laillagorzi.

 

Karasjohka bjuder på flera fina raviner varav två var oss övermäktiga, Suorpmogorzi och Raigebakgorzi, så där blev det två relativt korta släp igen. Men i övrigt är Karasjohka otroligt vacker. Branta klippstup, fantasifulla bergformationer i älven och frodig björkskog kontrasterade mot ljusa ökenlika sanddyner. En liten besvikelse på övre sträckan var ändå att det inte gick så långt mellan möten med fiskare och kanotpaddlare. Men de flesta verkade bli upphämtade med flyg i sista sjön i Ahkkanasjohka så här var det lite lugnare. Våra fördomar om Finnmarksvidda som en platt plats hade alltså inte friats in men det fantastiska ljuset så här tidigt på säsongen var helt enligt våra fördomar/förhoppningar. Det är svårt att sluta paddla vindstilla nätter när det låga släpljuset lockar fram nya färger och kontraster i landskapet. Men just den här natten fick vi ett naturligt avslut i Beaivvasgieddi där det förutom en gammal fjällgård och kyrka, finns en fjellstue öppen för nattliga besökare. Där i stugan med kamin och våningssängar blev så vårt nattläger. Men en av oss kunde inte låta tröttheten separera det mänskliga medvetandet från en sån här magisk natt. Solbelysta höjder på andra sidan älven lockade. Här hade också tallen kommit tillbaks som en ståtlig åskådare från älvstränderna. Tallen med sitt uråldriga yttre och eldvänliga ved bjuder på trygghet både i form av mental ro för en stressad modern hjärna och värme för en nattvandrande kropp. Efter en natt med storslagen tystnad och vidder sov en av oss djupare än aldrig förr. Men vad hjälper det när den andre vaknar i vanlig tid och kokar gröt och slamrar på med dörrar och kastruller. Nu hade också sommaren tjugohundrafjortons rekordlånga värmebölja kommit till vidda.

 

Fjällstugan i Beaivvisgiedda.

Fjällstugan i Beaivvisgiedda.

Oändliga mil av obruten skog och fjäll ända till Finland där långt borta i söder. Sedan flera mil till innan första vägen bryter av.

Oändliga mil av obruten skog och fjäll ända till Finland där långt borta i söder. Sedan flera mil till innan första vägen bryter av.

 

Karasjohka fortsatte imponera med fina forsar och natur. Ju längre ner vi kom, desto högre sträckte sig sanddynerna bredvid älven. Laxfiskarna och deras långsmala forsbåtar blev också fler ju närmare vägen vi kom. Vi såg ett antal laxar som hoppade över ytan så det var ju fullt förståeligt att människan var dem i hälarna. Även den här natten var det svårt att sluta paddla och plötsligt var vi nere vid landsvägen mellan Kautokeino och Karasjok, alltså slutet för vår paddling. Efter några tafatta försök att lifta med bilar som aldrig kom så kröp vi välförtjänt in i tältet och somnade. De två kommande dagarna ägnades åt att först försöka ta sig tillbaks till bilen i Kautokeino och sen vidare till Umeå via Finland och (nästan) Ryssland. Så var det årets paddling över. Men vilken paddling…

Skulle någon blivit sugen så kan vi tipsa om att det tydligen går att beställa utkörning av kanot och utrustning till Ahkkanasjohka med fyrhjulning från Siiheajavri fjellstue. Om man nu vill fuska alltså…

 

Kajak på vift bland björk och mygg.

Kajak på vift bland björk och mygg.

Alldeles överst i Ahkkanasjohka.

Alldeles överst i Ahkkanasjohka.

Ravinsjö i Ahkkanasjohka.

Ravinsjö i Ahkkanasjohka.

Tyvärr inte paddlingsbart..

Tyvärr är det inte paddlingsbart i hela Ahkkanasgorzi.

Några av de första större forsarna.

Några av de första större forsarna.

Knivigaste forsen hittills.

Knivigaste forsen hittills.

Fina raviner med för stora forsar.

Fina raviner med för stora forsar.

Typisk älvsträcka.

Typisk älvsträcka. 

Matpaus.

Matpaus.

Sista natten.

Sista natten.

Vackra sanddyner kantade älven den sista sträckningen.

Vackra sanddyner kantade älven den sista sträckningen.

Liftning från karasjok till Kautokeino.

Liftning från karasjok till Kautokeino.

Norra finland lockar...

Norra finland lockar…

Vi passade på att doppa fötterna i den stora Enare träsk.

Vi passade på att doppa fötterna i den stora Enare träsk.

Ryska skogar...

Ryska skogar…

Read Full Post »

Pärlälven

 

Östan om fjäll, västan om skog – som Hans Andersson och Ingvar Segerström skriver i boken med samma namn – där börjar vår tur i Jarrebäcken någon kilometer uppströms utloppet i Karatssjön. I år ska vi paddla Pärlälven några mil väster om Jokkmokk. En skogsälv som börjar i den väldiga Karatssjön och ansluter till Lilla Luleälv i Purkijaure. Man skulle kunna fortsätta färdas på vattnet genom Purkiforsen förbi Dragnäs och ut i Vaikijaure och därefter komma hela vägen till min uppväxtby Östansjö några kilometer norr om Jokkmokk. Men denna gång ska vi avsluta vår tur vid Puornakbron för att undvika den vildaste delen av Pärlälven och för att tiden helt enkelt inte alltid räcker till.

På hungriga magar slog vi läger vid Jarrebäcken och fick tända den efterlängtade elden. Dagen efter fick vi sedan njuta av några extra kilometer strömmande vatten ner till Karatssjön. Jarrebäcken var en fin början på turen med sitt lätt strömmande vatten som arbetar sig dom sista kilometerna genom urskog och myrlandskap för att slutligen förenas med vattnet i Karatssjön.

 

Lägerplats vid Jarrebäcken

Lägerplats vid Jarrebäcken

 

Jarrebäcken

Jarrebäcken

 

Pärlälvens början är bred och ser ut ungefär som att en jätte kastat ut stenar lite huller om buller i vattnet. Av nån anledning fick vi aldrig upp kameran på den här sträckan. Älven är fin utan några större överaskningar, men man bör se upp med forsen ner i Piertinjaure om man inte har så mycket vana. Det var roligt att paddla förbi mina barndomsvänners gamla nybygge i Piertin och bla skåda den enorma bastuflotten dom byggt komplett med hopptorn och glasveranda. Jag minns aldrig en tråkig stund när jag fick glädjen att umgås med familjen Segerström!

 

Stenar i älv

Stenar i älv

 

Efter Piertinjaure delar älven upp sig i diverse olika fåror. Det är dock lätt att följa huvudfåran, och är man lite äventyrligt lagd kan man pröva någon av de mindre fårorna. Det kan vara väldigt fint men också väldigt grunt ibland..

När vi var framme vid Naustabäcken slog vi läger men kunde inte hålla oss från att paddla uppströms en bit och drömma om det enorma men också stängda område med orörd natur som låg framför oss. Udtja naturreservat och RFN (Robotförsöksplats Norrland) – försvarets raketskjutfält med Vidselbasen som utgångspunkt. Detta område är stort som Blekinge och hit är det är det bara Udtja-samerna och militären som har tillträde. Vi har länge närt en dröm om att paddla både Naustabäcken och Udtjabäcken som båda ligger inom skyddsområdet men för nu fick vi nöja oss med ett nätt litet smakprov på vattnet i Nausta och en kortare promenad från lägerplatsen. Allt för att insupa naturens underliga, och i detta fall nästan förbjudna, väsen.

 

Lägerplats en liten bit ifrån Naustabäcken

Lägerplats en liten bit ifrån Naustabäcken

 

En tarp är skönt att ha när det regnar till frukost

En tarp är skönt att ha när det regnar till frukost

 

IMG_6075

Naustabäcken och förbjudna drömmar

 

Nu börjar en lite vildare sträcka av älven som fortfarande delar upp sig i olika fåror lite nu och då. Efter Juongajaur, strax innan bron, brakar det lös rätt rejält. Man kan välja att ta den högra fåran med två små dropp eller den vänstra som är lite knixigare men utan dropp och inte lika mycket tryck i vattnet. Detta är ett ställe du bör reka innan du kör! Vi valde den vänstra fåran för att vara på den säkra sidan.

 

Rekning av en mycket rolig fors!

Rekning av en mycket rolig fors!

 

Forsen från bron.

Forsen från bron.

 

Nu följer i stort sett ganska lung paddling hela vägen fram till Partafallet som vi märkligt nog inte lyckades fånga på bild. Här bör du ta upp kajaken och ta landvägen förbi om du vill ha livet i behåll. Efter Partafallet paddlade vi på i mestadels lungt vatten med några forsar här och där som fick oss på gott humör. Klassisk älvspaddling med andra ord. Snabbt var vi ner vid Puornakbron och slutet på denna tur som vi kunde konstatera blev ungefär som vi förväntat oss. Lite äventyr, några spännande forsar och en skön naturupplevelse. Dock bör det sägas att stundtals gör skogsbrukets härjningar att vildmarkskänslan försvinner med enorma hyggen ibland ända ner till älvkanten. Vi vill ändå rekomendera denna tur om du är ute efter lite lagom med äventyr! Vill du riktigt forspaddla så är nedre delen av Pärlälven från Purnakbron tills den rinner ut i Purkijaure att rekomendera! Men du bör veta vad du håller på med om du ska ge dig på den sträckan.

 

Just ovanför Partafallet

Just ovanför Partafallet

 

Vad har du på mackan Stefan?

Vad har du på mackan Stefan?

 

Lek i fors

Lek i fors

 

Read Full Post »

karta raukasjö

 

Att ställa in eller göra om våra planer i sista sekund börjar nästan kännas som en tradition i traditionen. Även detta år. Ett skadat knä fick oss att sätta en maxgräns på två kilometer för släp och det tillsammans med de två andra kriterierna, Jämtland och långt ifrån närmaste väg, kryddat med lite nyfikenhet fick oss att snegla åt en namnlös bäck på kartan just söder om Stekenjokk. Efter en snabb koll på satellitbilder, där bäcken iaf inte såg ut som ett slingrande stenröse, så bestämde vi oss för att satsa på ett oprövat kort: Karitjärn – Raurenjaure – Raukasjö – Sannarån – Storjola.

När vi nu hade tillgång till två bilar är det en enkel lösning på logistiken att först lämna den ena på slutpunkten (Sannarens östra spets) och sen samåka tillbaks till starten. Nackdelen är att det blir en jäkla massa bilande både innan och efter turen. Särskilt i detta fall då bilvägen runt var 20 mil men paddlingen mellan bilarna bara 3,5 mil. Så efter den långa bilturen genom dalar och över fjäll parkerade vi äntligen vid Karitjärns övergivna camping i fjällbjörkskogen söder om Stekenjokk. Klockan hade hunnit bli ganska mycket så efter en snabb middag påbörjade vi vår paddling från en vid vägkanten belägen fjälltjärn. Klockan började närma sig midnatt när vi steg i land och istället lät fötterna transportera oss och kajerna över en höjd och mot Raurenjaure, vårt källflöde till sommarens kajaktur.

 

Tältplats mellan Karitjärn och Raurenjaure

Tältplats mellan Karitjärn och Raurenjaure

 

Efter en natt vid en tjärn uppe på höjden sköt vi ut kajakerna i en spegelblank fjällsjö och tog sikte mot bortre stranden där vi hoppades att något paddelbart skulle ta vid. En av oss var ytterst tveksam och den andra odelat positiv. Vem som stod för vad låter jag vara sagt, men som tur var så fick optimisten rätt! Bäcken var inte mer än två meter bred till en början men fullt paddlingbar och helt idyllisk med kristallklart vatten och små öringar som pilade iväg till höger och vänster. Snart smalnade den dock ihop och bjöd på någon kilometer av forspaddling modell mindre. Vissa ”forsar” inte just bredare än kajaken så man fick ta i med händerna på stränderna och knuffa sig fram över de värsta stenarna. En av de få bilder vi sett från området var ett foto från 1900-talets början på en samefamilj och deras getter i Skårnja och det var inte svårt att lista ut var de getterna betat. Stora böljande gräsängar bredde ut sig samtidigt som bäcken började närma sig en å i storlek och slingrade sig genom ängs- och videlandskapet. Sakta men säkert växte ån i storlek och lugnade så småningom ned sig helt och flöt stilla de slingrande sista kilometerna ner till Lill-Raukasjön. Bäver var det ingen brist på och vi lyckades t.o.m fånga en på film när den simmade förbi under kajakerna.

 

Kvällseld vid Lill-Raukasjön

Kvällseld vid Lill-Raukasjön

 

Vinden hade mojnat helt. Vi också så efter en fin paddling över sjön gick vi i land och slog upp tältet. Middag fick intas ovanligt snabbt då mängder av rökokänsliga sandmygg gjorde oss sällskap. Sträckan dagen efter ner till Raukasjön gick otroligt fort och smidigt. Ån var som en enda stor forsränna utan synlig sten att ta hänsyn till. Bara ett jämnt flöde av skummande vatten och njutande paddlare. Raukasjön är närmare åtta kilometer lång så den utgjorde nästan en fjärdedel av hela vår paddeltur. Halvvägs ligger Raukasjö fjällgård där några bofasta styrt upp en väglös vildmarkscamp med stugor och båtar. Helt klart en fantastisk plats att få bo på. Tyvärr fanns ingen godiskiosk så vi fortsatte vidare ner mot sista forssträckan. Här hade ån blivit betydligt större och fått namnet Sannarån. Hittills hade vi tänkt att det var en perfekt nybörjartur utan farliga forsar men tyvärr blev det några riktigt stora forsar sista biten som vi (vid det tillfället) inte vågade oss på. Naturen hade också ändrat karaktär och nu var vi nere i riktigt fin gammelskog av gran. Stora träd låg stundtals långt ut i vattnet och från de höga sandåsarna vid åstranden var nya på väg ner. Men Sannarån bjöd på riktigt fin paddling och trollskog ända fram till utloppet i Sannaren. Den sista biten över Sannaren bjöd inte på några större överraskningar eller problem så snart var vi framme vid bilen och de dryga 20 milen tillbaks till Karitjärn.

Sammanfattningsvis så var det en kort men varierad och otroligt vacker fjällpaddlingstur! Att den dessutom inte krävde mer än ett släp i forsarna får ses som ganska så smärtfritt. Vid normalvattenstånd, eller högre, är det en perfekt långhelgstur för nybörjare som erfaren!

 

Nattpaddling ovan Karitjärn.

Nattpaddling ovan Karitjärn. 

På väg ner mot Raurenjaure.

På väg ner mot Raurenjaure.

Ett stort litet vattenfall som var paddlingsbart och kul!

Ett stort litet vattenfall som var paddlingsbart och kul!

Rastplats på gräsängar.

Rastplats på gräsängar.

Gräs mellan tårna.

Gräs mellan tårna. 

Perfekta paddlingsförhållanden! 100% njutning.

Perfekta paddlingsförhållanden! 100% njutning. 

Lagom stor fjällbäck.

Lagom stor fjällbäck.

Utloppet ur Lill-Raukasjön.

Utloppet ur Lill-Raukasjön. 

Forssträckan ner mot Raukasjön.

Forssträckan ner mot Raukasjön.

Sannarån.

Sannarån.

En något för stor fors för att paddla för oss då. Med rätt val av linje skulle den nog gå bra att ta ändå.

En något för stor fors för att paddla för oss då. Med rätt val av linje skulle den nog gå bra att ta ändå.

Sannarån ner mot Sannaren.

Sannarån ner mot Sannaren. Riktig vildmarkskänsla. 

Sannaren.

Sannaren.

Äntligen(?) framme!

Äntligen(?) framme!

Read Full Post »

Bara en vecka innan de första paddeltagen på årets tur skulle tas började vi få kalla fötter om vattendragsvalet. En tur vi planerat och pratat om i månader. Vi skulle ju inte göra fler idiotsläp av kajakerna och nu hade vi planerat in flera dagar uppför en brant fjällsida till en å med troligtvis fler stora forsar och fall än vi tidigare paddlat… Det fick bli fler kvällar framför fjällkartorna.

Finland då?”. Efter långa studier av satellitbilder på internet hittade vi ett långt ådrag i nordligaste spetsen av Finland. Eller i ”den finska damens arm” som vi fick lära oss av en finsk dam vi mötte på väg dit. Kartbilden över Finland ser nämligen ut som en kvinna med en arm, den andra hade ryssland tagit… Iaf, älven vi valt ut heter Lätäseno och dit kommer vi via biflödet Ropmaeatnu. Lite släp och mycket fjällterräng, det såg fint ut på sattelitbilderna. Turen börjar i Kilpisjärvi och slutar i Karesuando. 13 mil vildmark.

Efter proviantering i Umeå lastade vi kajakerna på biltaket och körde norrut. I 65 mil. Sverige är ett väldigt långt land och nu skulle vi i princip så långt norrut man kan komma. Natten spenderades utanför Pajala i skåpet på bilen och morgonen efter körde vi vidare mot Karesuando genom ändlösa tallhedar. Men vi var ju inte framme för det. Kajakerna skulle lämnas vid starten i Kilpisjärvi innan vi skulle ta bussen från Karesuando. Ytterligare 20 mil. Sen gjorde vi en miss. Finland ligger i en annan tidszon så vi missade dagens sista buss med exakt en timme… Vi bestämde oss för att lifta upp till Kilpisjärvi men efter 2½ timme i regn, kyla och ovilliga bilister så gav vi upp och gick mot vår bil igen.. Det skulle vara så skönt att ha bilen när vi kom fram och slippa hålla på och krångla med skjuts eller bussar som vanligt. I hällande regn just innan vi kom fram stannar dock kvinnan som återställde allt förlorat hopp om mänskligheten. Lift till Kilpis och middag på hotellet!

Vi visste att största delen av turen skulle gå i ganska flackt landskap så vi njöt av de relativt höga fjällen kring treriksröset och bestämde oss för att släpa upp de två kilometerna till Cáhkáljávri redan samma kväll. Sáná med sin stora runda fjällsida ligger som fond bakom sjön när vi slår upp vårt tält och äter kvällssnacks och dricker thé. Så underbart att äntligen vara ute på årets efterlängtade avbrott från omvärlden. Om man var positivt lagd kunde man hoppas på att morgondagen bara skulle innebära släp på tre kilometer och sedan paddling hela vägen till Karesuando. Riktigt så bra var det inte. Men vackert som tusan och dagen bjöd på paddling i det minsta vattendrag som går att paddla, just bredare än kajaken. Det här är lite av tjusningen med att få släpa ut till vattendraget, att få paddla i den allra första lilla rännil som sedan växer större och större för att slutligen bilda huvudälven, i detta fall Lätäseno.
På kvällen tog vi oss upp på ett fjäll med utsikt över morgondagens paddling och toppade med vaniljkokta hjorton. Desserten var långt mycket mer fulländad än utsikten för paddlingen. Det visade sig bli lika mycket paddling som släp påföljande dag. Rännilen hade visserligen uppgraderats till bäck, men en stenig sådan. Men så länge släpet är uppdelat i små delsträckor hålls humöret uppe och varenda paddlingsbar meter uppskattas och värdesätts tiofalt.

Strax var vi nere i Dierpmesjávri och hade fem kilometer okomplicerad paddling under, med finska mått mätt, branta fjällsidor. Vildmarkskänslan gjorde sig mer och mer påtaglig ju längre bort vi kom från Kilpisjärvi och när telemasten högst uppe på Sáná inte längre var inom synhåll kände vi oss verkligen fjärran från allt människan skapat och förstört. Framför oss låg nu ett fantastiskt vackert lågfjällslandskap med Ropmaeatnu slingrandes mellan kullarna. För varje hölja och fors vi tog oss förbi kom vi längre och längre bort från civilisationen och, från vad vi kunde se på kartorna, så skulle vi som mest komma att befinna oss över fyra mil från närmaste bilväg innan vi vände tillbaks ner mot civilisationen igen. Så långt bort kommer man inte på mer än nåt enstaka ställe i hela Sverige.Nu skulle inte färden dit bli så lättsam som vi hoppats på. De första sex-sju kilometerna av ån var endast paddelbara i stillastående höljor. Övrig sträcka gick Dierpmesjohka ömsom i ett enormt stenröse, eller nästan helt under jord. Plötsligt när vi släpade kunde vi gå förbi en, till synes liten vattenpöl mellan några stenar, där vattnet faktiskt strömmade. Dock fick vi en känsla av att vi prickat in en riktig lågvattenperiod då det tydligen varit en otroligt torr och varm sommar i finska lappland i år.

Men när ån äntligen blev helt och hållet paddlingsbar… Vilken underbart perfekt å! Strålande solsken blandat med regnskurar och den starkaste regnbåge vi någonsin sett, milsvida lågfjällssidor, spegelblanka sel och lagom utmanande forssträckor.
Efter någon dag kom vi fram till den lilla byn Raittijärvi där det, enligt fiskare vi mött på vägen, fortfarande skulle finnas ett bofast hushåll, fyra mil från närmaste bilväg. Det kändes lite främmande att plötsligt paddla förbi hus med parabolantenner. Snart var vi dock förbi och framme vid sträckan med mest fallhöjd på hela turen. Eftersom vi inte lyckats hitta någon forsbeskrivning, på gott och ont, så visste vi inte heller om vi hade vattenfall och besvär att vänta eller den roligaste sträckan framför oss. Det blev den sistnämnda. Ibland är det bara för roligt för att stanna och ta matpauser i tid och de återstående milen ner till sammanflödet med Lätäseno gick fort.Väl framme möttes vi av allt vatten från de nordligaste fjällen i finland samlat i en älvfåra. Den var större än vi väntat, och kanske också flackare. Några kilometer senare hittade vi en liten ö mitt i älven med in inbjudande sandhamn där vi slog upp tältet och tog en långpromenad på den enorma sandbanken som torrlagts nu i älvens låga vattenstånd.

Följande dag kom vi snart fram till en gammal militäranlägging vid några stora forsar för stora för vårat mod. De gröna och gula 70-talshusen bland gatlyktorna (i fjällen!) var övergivna och låsta, så när som på en bastu nere vid älven. Finska fiskare vi mötte vid bastun berättade att lax stiger ända upp hit, femtio mil från Bottenvikens bräckta vatten. Någon lax hade vi inte sett den här gången men en orädd gädda under Stefans kajak fick sig en klapp med paddeln kvällen innan.

En bit nedströms hade vi nu fin paddling i stora strömmar och lugnflyt. Tyvärr så byttes glädjen snart ut mot halvmilslånga sel i hård motvind med vågor upp mot fyra-fem decimeter. Sel efter sel avverkades långsamt och tungt längs otroligt monotona höga stränder kantade av videsnår som så gott som aldrig möjliggjorde landstigning. Framåt kvällen lugnade vinden ner sig och vi hade några fina timmars paddling i solnedgång. Morgondagen bjöd inte på bättre förhållanden och de sista tre milen kändes omotiverat tunga. Framåt middagstid nådde vi vägen och slutmålet för det här året. Sex nätter i tält och tretton mil i kajak hade vi i kroppen när vi åter satte oss i bilen och körde de återstående sextiofem milen till Umeå. Som alltid diskuterades redan nästa års resmål. Att vi i år tog oss över tröskeln ut ur Sverige verkar kunna öppna upp för ännu mer vidlyftiga äventyr nästa sväng. Kartor och vintermörker får avgöra var vi tar våra paddeltag nästa sommar!

En annan fundering vi haft under veckan och som kan vara värd att nämna är det här med matlagning i fält. Det blev mycket prat om att vi inte riktigt förstår den här hetsen i friluftstidningar om nya spritkök, bränslen och brännare hit och dit men inte ett ord om en vanlig eld. Under hela den här turen, och många av de andra, användes inte en droppe bränsle till spritköket. Det är oslagbart i trivselfaktor att laga mat över öppen eld. För att inte tala om värmen den skänker kyliga kvällar eller myggen den håller borta under värsta myggperioden. Dock så behövs den inte göra större än vad som just krävs för att koka upp vattnet eller steka på tzaibitarna. Och eldstad är sällan nödvändigt så länge man vet vad man gör. Vissa fina ställen längs älven var alldeles belamrade av de största stenrösen till eldstäder vi sett… Läs gärna ”Eld – samisk eldkonst” av Yngve Ryd och upptäck det naturligaste uteköket!

Prova gärna att koka hjorton i vaniljsås!

Prova gärna att pussa en fjällämmel.

Det var som om Ropmaeatnu skurit av sandåsen med kniv.

En av Lätäsenos finare sträckor.

Vid Iso-Kurkkio drog älven ihop sig i en ravin och rejält stora forsar möjliggjorde mer släp.

Read Full Post »

Att få färdas med kajak i Sveriges största havsmynnande skogsälv är inte alla förunnat. Ändå är Råneälven en relativt lättillgänglig älv. Med sin början i Råneträsket ringlar den första biten genom obebodda skogs- och myrmarker. Vi hade beslutat oss för att börja paddla Harrijåkken fram till Råneträsk för vidare färd längs Råneälven.

När vi högljutt pratande gick för att reka isättningsplats i Harrijåkken stod vi plötsligt öga mot öga med en stor älgtjur. Vi han räkna till åtminstone 15 taggar innan den hastigt vände om och sprang iväg genom skogen. Vilken början på årets paddlingstur!

Harrijåkken var fin, ca 5-6 m bred och hade allt man kan begära av bäckpaddling. Lagom djup, lite fart på vattnet och urskog runt omkring. Jåkken avslutade med en härlig fors ner till Råneträsk. Fem kilometer sjö senare möttes vi av en mur av stora runda stenar i inloppet till älven. Som tur var fanns det en liten stenfri avstickare mot högra stranden som vi kunde ta oss igenom. Första sträckan av älven, egentligen hela vägen ner till Nattavaara är som en lite större Harrijåkk. Otroligt fin paddling med omväxlande mindre forsar och lugnflyt, härliga sanddyner och urskog. Även om man då och då skymtade framfarten av ett allt mer hungrigt skogsbruk. Vi nästan önskade att älven inte skulle bli större nedströms.

  

Selet just innan Nattavara var nästan helt igenvuxet med tät vass och älven bildar ett litet delta med många små ådror genom vassen. Mycket oväntat och kul! Efter Nattavara är älven ett trögflytande flera mil långt sel. Som i och för sig är härligt att paddla men ganska snabbt börjar vi längta efter lite mer rörligt vatten och roligare stränder. Älven ändrar egentligen inte karaktär förrän vid Murkafors, där det och andra sidan brakar iväg rätt rejält. Har man inte forsvana bör man ta upp vid bron som går över älven.

Murkaforsen är den första lite större forsen i Råneälven. En längre forssträcka kanske klass 3. En kul sträcka utan egentligen några större överaskningar men som definetivt får adrenalinet att pumpa! Efter Murkaforsen följer flera lite större forsar om vart annat och nu har vi riktigt kul! Det är stundtals branta åsar ner mot älven och vid hela vägen finns flera iordningställda övernattnings stugor och grillplatser som vi nyttjade för middag och för att torka upp.
Karsbergsfallet som i egentligen är mer av en kort större fors går lätt att släpa förbi på högersidan om man vill. Men som utan problem går att paddla om man har lite vana.

Väl framme vid Mårdudden får man en kort vila i Mårdselet men sen får man sitta stadigt i kajaken om man är av sorten som gillar större forsar! Sträckan efter Mårdselet kallas för Mårdselforsarna och används bla av forspaddlingsföretag i trakten och som man definitivt inte bör paddla om man inte har erfarenhet. Det är höga åsar på var sida om älven som rasande kastar sig fram. Jag kan lova att adrenalinet pumpade. En riktig rolig och skrämmande upplevelse!

Efter Mårdselforsarna är det lite lugnare vatten fram till Brännbergsfallet som man definetivt INTE ska paddla. Ta upp antingen innan eller just efter bron eftersom det kan vara svårt se när fallet kommer. På högra sidan går en fin stig förbi fallet. Sen följer en jätte fin sträcka med några mindre forsar och älven som meandrar sig fram mellan höga åsar med branta sidor ner mot vattnet. En sträcka som verkligen kan rekommenderas även om den är kort. Därefter följer sel med ibland ganska skönt flyt ner till Valvträsk där vi i regn och motvind beslutade oss för att avsluta turen eftersom det egentligen mest var sjöpaddling kvar fram till Niemisel.

Råneälven bjöd på det vi hade förväntat oss och lite till! Riktigt härlig början med liten älv och urskog och på slutet roliga och utmanande forsar! Att älven dessutom är relativt lättillgänglig och att man utan problem kan välja ut olika sträckor att paddla kan både ses som ett plus och ett minus. Säkert är att man kommer få njuta av riktigt fin älvpaddling oavsett vilken sträcka man väljer!

Read Full Post »

Den här gången hade vi inte så mycket tid på oss. Men turen var planerad sedan länge och Stefan hade kört ut en gammal aluminiumkanot med skotern till sjön Stor Fulvurn vintern innan. Vi hade sett ån på korta sträckor och den såg otroligt fin ut men vi gick bara på känsla när det gällde paddlingsbarheten. Det hade ju funkat förr!

Förutom våra vanliga vattentäta packsäckar beslöt vi oss även för att packa i en plasttunna som vi fäste vid min mes med spännband för att ha maximalt med vattentätt packutrymme. Det såg ju inte lite roligt ut när vi traskade iväg sen! Lätt var det inte heller, men jämfört med att släpa en kajak var det ju rena drömmen!

Färden började västerut från Russvattnet och första natten sov vi vid Lapptjärnarna som tydligen var ett populärt fiskemål eftersom det var stigat hela vägen fram. Vi hade finväder när vi vaknade och till frukost fick vi den vanliga havregrynsgröten kryddat med nyplockade hjortron och blåbär! Bättre kunde det ju inte bli. Vilken start på dagen!

Idag skulle vi gå ungefär 10 km  innan vi kom fram till kanoten och startplatsen för paddlingen. Av nån anledning började vi oroa oss för att kanoten inte skulle ligga kvar. Tänk om någon ond själ skulle ha stulit den av någon outgrundlig anledning. Stefan sa att han hade gömt den väl och visst var det så:

Om någon hade hittat Stefans skrotkanot och dessutom velat ha den så hade dom fått kämpa länge för att få fram den! Vi dröjde inte med att sjösätta men nog gick den oroväckande djupt med oss och all packning i?! Och aluminium glider ju inte direkt lätt över stenar heller.. Nu började vi oroa oss för hur det skulle gå i forsarna istället, det var inte som Trappern vi hyrt när vi paddlade Ransarn direkt. Vi paddlade över sjön och när vi kom till inloppet till Storån släppte alla tvivel på att vi hade valt fel å! Hur fint som helst!

Tyvärr visade det sig som vi befarat tidigare att aluminiumet riktig sög fast på stenarna i forsarna. Att kanoten gick djupt var inte direkt något problem men att inte gå på någon sten överhuvudtaget i forsarna var omöjligt och vi var ganska nära flera gånger att hamna upp och ner. Hur skulle det här gå när det blev lite brantare längre ner i ån. Hjälp! Vi lät bli att tänka på det och njöt av stunden och den otroligt fina paddlingen mellan forsarna.


Lunchpaus vid en skogskoja ovanför Storflyn

Finpaddling i kalsongerna eftersom vi i nästan varje fors var tvungen att kliva ur kanoten och lyfta den förbi stenar. Vi hade börjat inse att det skulle bli svårt ta dom lite större och stenigare forsarna i den här vattenföringen. Med plast- eller glasfiberkanot/kajak hade det inte varit något problem att ta forsarna. Vi saknade våra kära Yukon Expedition kajaker. Sent fram på kvällen hittade vi en lämplig tältplats vid det sedan länge rivna nybygget vid Lill Fulvurn. Något bekymrade kunde vi konstatera att vi hade kommit betydligt kortare än vårt uppsatta dagsmål eftersom det tagit sån tid i forsarna.

Vi hängde upp våra blöta kläder och sa till oss själva att det inte skulle börja regna på natten. Tänk så fel vi hade, allt var om möjligt ännu blötare på morgonen efter att ha vaknat av att höra regnet smattra mot tältduken. Efter frukost hann vi med lite finpaddling till innan vi skulle komma fram till det lite brantare (och stenigare) partiet av Storån.

Anders och Stefan njuter!

När vi kom fram till forsarna så var dom på tok för steniga och jävliga för en aluminiumkanot. Efter att vi fått kliva ur flera gånger och varit nära att tappa kanoten så insåg vi att det var lika bra ge upp paddlandet för den här gången. Skulle vi hålla på såhär så skulle vår tidsplan spräckas med råge och inte var det kul att i kliva ur och i kanoten för att lyfta den förbi stenar hela tiden. Här gav vi upp:

Och såhär bucklig blev kanoten.

Vi lämnade kanoten under en gran för att Stefan skulle kunna hämta den på vintern igen. Vi packade ihop oss och började gå. Det var ca 15 km kvar innan vi skulle komma fram till vägen där vi skulle bli hämtade. Det var besvärlig terräng  i början med mycket myrar och branta åsar innan vi kom fram till stugan vid Bergflyn varifrån det gick en stig söderut. Väl framme vid Storfallet var det dags för lunchpaus och paddeldrömmar.

Vi längtade mycket efter att paddla, framför allt när vi såg ån. Så vi funderade mycket på vår nästa tur och möjliga ställen att paddla. Då givetvis med våra kajaker. Någon kilometer ifrån vägen under en björk lös backen gul av kantareller!

Väl framme vid vägen lämnade vi packningen och tomgick längs vägen tills vår hämtning skulle komma för att njuta av det fina vädret! Vi hade kommit fram en dag tidigare än vi beräknat och trots att det bara blev en två dagars tur med hälften av den paddling vi hade hoppats på så var vi ändå nöjda. Äventyr är ju äventyr! Vi konstaterade att vi gärna skulle göra om turen med högre vattenföring i ån och varsin kajak istället. Den extra dan vi fick spenderade vi i Stefans familjegård utanför Strömsund med att åka vattenskidor, fälla träd och njuta av omgivningarna! Vi bestämde att nästa år skulle vi satsa på en liten längre tur innan begav oss hemåt.

Så här i efterhand kan det även läggas till att den buckliga kanoten fått egna ben och försvunnit innan Stefan hann dit påsken efter för att hämta hem den. Inte ens urskogen är fri från tjuvar och banditer.

Read Full Post »

Vi drömde om att hitta den ultimata fjällpaddlingsturen och ju mer vi tänkte desto mer kände vi att vi ville till Kebne och Tjäktjajåkka. Ingen av oss hade varit där tidigare och vi visste egentligen inte hur paddlingsbar Tjäktjajåkka var, så det var lite av en chansning. Att flyga ut har aldrig varit vår grej och dragningen/bärandet av kajaker tenderade att bli längre och längre och så även denna gång. Den enda vägen vi såg in var från Sitas och där började vår 15 mil långa tur.

Vi handlade nästan all mat i Jokkmokk utom några specialvegoprodukter som vi fixade i Stockholm. Maten blev som vanligt planerad i bilen på väg norrut. Men lite mer framförhållning hade vi ändå den här gången jämfört med förra. Grönsakerna och svampen var torkade. Gröten och brödingredienserna förpackade i portions påsar. Det blir en del mat på en tur som vi beräknat som längst skulle ta 3 veckor. Men viktigast var ändå (det visste vi sedan tidigare turer och framförallt då under lyften) våra 16 st 200g mörka chokladkakor. Energin och glädjen man får av att bara se fram emot att få trycka i sig en halv chokladkaka under bärningen/släpen är nästan lika stor som energin man får av chokladkakan självt.

Väl framme i Sitas laddade vi med lite mat och pratade med stugvärden innan vi satte i kajakerna för att paddla en kilometer innan vi skulle börja dra. Härligt att iaf få ta några paddeltag då vi visste att de närmste dagarna till största delen skulle bli till fots.

På väg från Sitas

När vi hade sett ut färdvägen på kartan så skulle dom två första dagarna bli det längsta släpet utan paddlingsbara sträckor, sen följde en del kortare drag med sjöar och bäckar emellanåt. I stort sett skulle vi följa leden från Sitas och sen vika av och följa Nordkalottleden till Tjäktjavagge. Att vi skulle upp på 958 m ö h hade inte bekymrat oss så mycket innan vi började dra. De första två kilometerna från Sitas är ganska brant stigande och innan vi nått krönet så hade vi börjat tvivla på om det ens var möjligt eller värt att släpa och bära kajakerna i princip konstant uppförsbacke i 3 mil för att komma till Tjäktjajåkka, som vi inte ens var helt säkra på att den var paddlingsbar… Men när vi nått krönet och kunde se ut över fjällen och dit vårt dags mål var satt så släppte alla tvivel. Vi sprang på lätta ben de återstående 2 km till den lilla tjärnen där vi skulle slå läger.

Det är alltid tyngst att släpa och bära kajakerna och all packning på morgonen. Kroppen har inte vaknat och dagsmålen känns overkligt långt borta. Att vi hade mulet väder och alla toppar doldes av molnen var ju också synd. Andra dagen var nog klart en av de jobbigaste. Vi såg dagsmålet, ett sameviste vid sjön Goujujaure från tältplatsen högt upp på ett krön och långt långt borta. Halvvägs och i regnet fick vi äntligen sätta i och paddla 10 m över Ainnajåkka, en välbehövlig paus i bärandet. Även fast vi visste att den längsta sträckan släp utan någon paddling snart var över så kändes uppförsbacken till samevistet oändlig. Stugorna kom liksom inte närmare och krönet där framme var aldrig det sista.. Med mycket spaghetti i benen kom vi till slut fram. Vi åt middag och paddlade över sjön för att slå läger på andra sidan. Vi njöt av paddlingen och drömde om Tjäktjajåkka.

Efter några korta drag och desto mer paddling kom vi fram till slutet av Kaisejaure. Vi hade nu gjort 232 höjdmetrar på ungefär 16 km. Bara 116 höjdmetrar kvar tills vi nått vår högsta punkt på den här turen. Jag blev lite skärrad av örnen som i början av Kaisejaure kom i en spikrak kurs mot mig och flög ca 5 m ovanför mitt huvud när jag satt och åt medan Stefan var och utforskade en gammal torvkåta. Framme på andra sidan Kaisejaure konstaterade vi att dalen vi skulle ta oss upp för såg ut som Tengils land, kargt och stenigt med mörka klippor. Många pauser, en lunch och varsin chokladkaka senare kom vi fram till en underbar liten tjärn som blev vår lägerplats.

Natten var kall och inte blev det mycket sömn för min del. Rått och kallt i sovsäcken, huh. Efter sedvanlig grötfrukost packade vi ihop oss och började röra på oss.  Vi följde Raktasjokken uppåt och just innan sjön var det en jätte fin canjon. Tyvärr för grund för att paddlas. Vi åt lunch i början på Raktasjaure innan vi paddlade över för att återigen börja släpa uppåt. Det var en otrolig utsikt men tyvärr skymdes de högsta topparna av molnen. På något sätt gick den sista biten uppförssläp förvånansvärt fort. Kanske var det för att uppförssläpen ÄNTLIGEN skulle vara slut men antagligen var det för att vi nog var dom första som paddlade på den lilla sjön som ligger på 958 möh! Jag var först att sätta i kajaken och känslan var enorm. Tänkt att jag kanske var den första nånsin att paddla här! och inte illa att sitta i sin kajak på nästan 1000 möh. Vi paddlade runt och njöt! På norrsidan sökte sig snön fortfarande ända ner i sjön.

Paddling på 958 m ö h!

Vädret började bli bättre och humöret var på topp! Tjäktjajåkken hägrade, vi släppte ner kajakerna för fjällsidan och paddlade några fina sel tills vi kom till sjön i dalen som går in mot Tjäktjavagge. Vi hade nu tagit oss ner till 889 möh. Tältet slogs upp på en gräsäng med magnifik utsikt över Kebnekaise och sandstränder i förgrunden.

Jag frös på natten igen trots tjockkalsonger och tröja. Mitt liggunderlag är för kasst helt enkelt, backen suger värmen ur mig. Vädret var kanon och inte ett moln på himlen. Paddlade över sjön, sen var det ganska brant nerför och vi gick förbi ett fint fall i jåkken. Jättefina grässlätter att gå på men vi hade inget tempo. Kom fram till ett fint delta i bäcken där vi åt lunch. Enligt kartan skulle det bara utförslut kvar ned till vårat egentliga mål så lunch åts i gott mod. Men vi fick slita som tusan och det kändes som det var oändligt många krön innan vi kom till nerförsbacken ner mot Tjäktjajåkken där vi var framme vid kl 20.00. Paddlade en lite fors på 100 m innan vi slog läger och åt middag. Vi firade med god efterrätt att vi äntligen var framme vid Tjäktjajåkka. Fantastiskt att se Kebnekaise och sydtoppen! Helt galna fjäll här, inte som man är van att se från en kajak.

På väg ner mot Tjäktjajåkka

Tjäktjajåkken var sjukt fin att paddla! Lite som Lainoälven men med helt galen utsikt och helt turkost vatten. Vi njöt för fulla drag. Strålande väder idag också och vi paddlade ner till just innan bron vid Neasketvagge. Där var det ett fint fall som vi släpade förbi. Sista biten var det 2 m högt videris och stup. Men det var det värt för vi fick en fantastisk lunchplats en bit ovanför renvaktarstugorna, klipphällar ner mot en hölja med helt  turkost vatten. Det var alldeles vindstilla och vi lagade extra god lunch och efterätt. Vi satt och njöt i drygt 2 timmar innan vi packade ihop och paddlade runt lite i höljan just under forsen innan vi paddlade vidare. Snabbt var vi förbi Singistugorna och vi såg lite folk som vandrade längs Kungsleden. Det var helt fantastiskt att bara glida förbi dom som en blodkropp på Kebnes alldeles egen blodåder, Tjäktjajåkken, helt utan ansträngning. Vi hade redan glömt bort vilken anstränging det hade krävts av oss för att överhuvudtaget komma hit. 7 km nedanför lunchplatsen slog vi läger med en liten vemodig känsla inombords. Dels var platsen karg och stenig men framförallt hade vi ju nästan paddlat färdigt biten vi kämpat med att släpa, bära och dra kajakerna i 5 dagar för att komma till. Vi rekade ca 1½ km nedströms och det såg fint men stenigt ut att paddla. Förhoppningsvis blir det inte så mycket släp innan Kaitumstugorna där vi planerat att ta en dags vila och få gå på dass och käka godis! Vi somnade till P1 och vädret och drömde om paddlingen uppströms.

Tjäktjajåkka

Glaciärvatten i Tjäktjajåkka

Det började blåsa som fan på natten och jag fick nån knäpp och trodde att tältet men framförallt alla saker i absiden skulle blåsa bort. Jag väckte Stefan och skrek att tältet håller på att blåsa bort. Stefan skrattade och somnade om direkt och jag ville inte gå ut och spänna tältet eftersom vi kämpat med att få igen dragkedjehelvetet på innertältet som krånglat hela turen. Jag låg vaken och inväntade det värsta.. Givetvis gick ju allt bra och dagen efter skämdes jag för att jag trodde att vi skulle blåsa bort med tält och allt!  Vi paddlade förbi stenforsen innan vi fick bära förbi ett fall. Som tur var kunde vi paddla hela vägen ner till bron ca 3 km ifrån Kaitumstugorna. Paddlingen var fin men inte i närheten av hur paddlingen var i början av Tjäktjajåkken, vi hade helt enkelt blivit för bortskämda med den bästa av fjällpaddling man kan få!
Vi lunchade och började dra de 3 km som var kvar till Kaitumstugorna. Igenom ris och över myrar  men släpa var vi ju vana att göra vid det här laget. Ett jäkla slit och varsin chokladkaka senare och vips var vi framme vid Kaitumstugorna. Vi köpte godis, chips, sylt och betalade dagavgift så vi kunde hänga i stugorna och laga middag och må! Vi mumsade på godiset, spelade kort och lyssnade på radio. När vi tänkte efter så var det ju egentligen helt knäppt att vi släpat kajakerna i 5 dagar för att få 1½ dags paddling i Tjäktjajåkka.. Hursomhelst så var det skönt att släpet var över! Vi planerade för en lugn morgondag och lagom tills vi skulle gå och sova kom regnet efter en helt mulen dag.

Sov ovanligt gott och länge för att vara i tält. Vi gick upp till stugorna och lagade frukost, eldade och spela kort. Efter vi mumsat i oss de sista chipsen lade vi oss på sängarna och lyssnade på radio tills vi somnade. Kring 5 tiden på eftermiddagen packade vi ihop. Det är allt lite märkligt att hänga på fjället med affär, folk och civilisation så därför var det skönt att få sätta sig i kajaken igen. Vi paddlade ca 6 km innan vi slog läger på en udde. Vi kollade in omgivningarna och hoppades på att det skulle sluta regna snart. Det enda vi ville när vi gick och lade oss var att få vara torra.

Efter snabbfrukost (gröt som vanligt) började vi paddla direkt. Blåsigt och lite regnigt men det hade ju kunnat vara värre! Det gick ganska fort att paddla klart övre Kaitumsjön och vi tog lunchpaus vid ett sameviste. Regnet och blåsten hade avtagit men det var fortfarande lite mulet. Vi nötte på hela mellersta Kaitumsjön och vi kunde inte hjälpa att det kändes som en transportsträcka. Vid Tjirtjamströmmarna såg vi minst 10 st fiskare. Jättefin fors, omväxlande strömmande och vitvatten med bra tryck. Det kändes kul och bra att paddla Tjirtjam och det var en försmak av vad som komma skulle. Vi åt middag på en ö just efter Tjirtjamstömmen. Det blev grillat sojakött från Goodstore och nybakt bröd. Helt fantastiskt gott. Efter middagen paddlade vi ca 5 km på spegelblankt vatten innan vi slog lägger på en udde där Coulddajåkken rann ut i sjön. Uppenbarligen var det här en populär udde eftersom det fanns travar med ved och en  plats färdig att slå upp en stor tältkåta på. Antagligen ett av ställena dit fisketuristerna från Tjounajåkk blir skjusade. Tur att vi var ensamma! Vi gick en bit uppför Jåkken innan vi gick till sängs. Totalt idag hade vi paddlat ca 2,3 mil.

Lunchpaus just nedan Tjirtjamströmmarna

Lägerplats vid nedre Kaitumsjön

Vaknade av solsken och att det var tokvarmt i tältet. Vi hängde länge vid tältet och bakade en extra sats bröd och njöt. När vi torkat alla grejer gav vi oss av på en spegelblank nedre Kaitumsjö. Än en gång kändes sjön som en lång transportsträcka och vi längtade till Kaitumälven och strömmande vatten. Framme i Tjounajåkk handlade vi chips (igen) och dasspapper. Passade på att ringa hem och höra att allt var bra och berätta hur allt hade gått för oss. Träffade även en herre som hade SKURK intatuerat på halsen! Han berättade historier om turister och om Tjounajåkk. Vi kollade in hus-harren vid bryggan som tydligen alltid simmade runt där. Vi skaffade oss lite mer info om älven och fick höra  historier om folk som åkt ner för älven med div flyt-tyg och knappt kommit undan med livet i behåll.

Medan personalen i Tjounajåkk höll på att förbereda för att stänga för säsongen började vi paddlingen på Kaitumälven.  I början var det ganska långa sel med lite lättare forsar emellan. Det var fiskare i nästan varje fors en bra bit nedanför Tjouna. Vi njöt av att paddla i strömmande vatten igen och framme i Liettik slog vi läger. Efter middag rekade vi första klass 4:a forsen. Sista halvan såg ut som att vi kunde ta men det såg läskigt ut.. Väl inne i tältet fick jag ett utbrott på dragkedjan till innertältet. Nu hade den jävlats för sista gången!! Jag lovade Stefan att det blir ingen mer tur med det här tältet om inte dragkedjan blir fixad!

Kaitumälven strax efter Tjounajåkk

Nedre Kaitumfallet

Vi vaknade av att det regnade. Bestämde oss för försöka vänta ut regnet men utan resultat. Vi drog förbi klass 4:a forsen, skulle ha varit jobbigt om det hänt nått i början av dan. Sen var det mer eller mindre fors hela vägen till Stor fallet. Mest klass 2-3 men en fors var riktigt stor som vi beslutade oss för att ta. Stefan körde först och det var kul att se han försvinna helt mellan vågorna. Sen var det min tur, första vågen var som att åka in i en vägg.  Min mössa höll på att spolas bort och jag vart blöt in till kalsongerna. En riktig adrenalinkick. Det var kul och skrämmande på samma gång! Många roliga men inte lika stora forsar senare var vi framme vid Stor fallet som vi släpade förbi, tror det vart ca 1 km. Klart en av det roligare sträckorna vi paddlat med många utmanade forsar. Vi åt en chokladkaka och paddlade vidare till lilla fallet som vi också släpade förbi. Vi åt lunch i en öppen rast/renvaktarstuga där vi eldade så det blev bastu! Torkade alla våra kläder och jag passade på att ta ett dopp. Paddlade vidare och slog läger vid en klass 3 fors. Tältet var dyngblött och det skulle nog bli minusgrader. Det här kanske skulle bli sista natten i tältet innan vi var framme i Kaitum. Det kändes lite vemodigt att turen snart skulle vara slut.

Rasplats vid Kaitumälven

Klart kallaste natten! Frost på backen när vi klev upp. Vi vaknade flera gånger av att det droppade vatten från tälttaket i ansiktet på oss. Varför torkade vi inte tältet dagen innan?! Klantigt. Vi bakade bröd och åt upp alla Pecannötter till frukostgröten. Packade ihop och paddlade på och flöt fram men det var en hel del långa sel som stundtals kändes lite sega att paddla. Kul att se Påstavaara fjällen från det här hållet! Åt en chokladkaka var innan vi kom fram till Kamaskobba där vi kollade in en stuga med två välbevarade torvkåtor. Jag tänkte på att hit har säkert pappa åkt för att hälsa på och fiska när han var liten och nu sitter jag här 40 år senare. Vi hade tänkt äta men det glömde vi bort. En bit längre ner i älven beslöt vi oss för att paddla upp för en liten bäck där vi en bit in förvånande nog hittade en liten stuga och ett båtskjul. Vi tog sista klass 3 forsen enligt kartan men den kändes liten. Hungriga bestämde vi oss för att äta i Påstajåkk där min farmor och farfar har bott och senare hade stuga. Numera har min faster och farbror stuga där. Fint att vara på älven där jag känner igen mig! I Påstajåkk var ingen hemma och vi tog lite ved från förrådet och eldade i deras grillplats. Stefan försökte baka mjuk pepparkaka med dåligt resultat. Vi ringde min pappa och beställde hämtning i Kaitum ca 3 km nedströms. Sista biten gled vi fram och försökte njuta så mycket som möjligt av paddlingen innan den här turen skulle vara slut.

Kaitumälven inte långt ifrån Påstajåkk

Avstickare från Kaitumälven

Kaitumälven nedan Påstajåkk

Totalt hade vi tagit oss ca 15 mil från Sitas ner till Kaitum! Det hade varit en kanontur! Visserligen var vi ute kortare än beräknat men när vi väl satt kajakerna gick kilometrarna fort. Att bära och dra kajakerna  i 3 mil var verkligen ett test på hur mycket en Yukon expidition tål. Min höll men Stefans fick/hade en spricka och läckte till och från. Det var också en sliten gammal uthyrningskajak så det kanske inte var så överraskande. Men visst lämnade vi betydande mängder plast kvar på vassa stenar de första milen… Det var också ett sätt att testa våra egna begränsningar, tänk er själva att köra intervall träning i 5 dagar i sträck mer än 8 timmar om dagen! Det gäller att inte tappa hoppet även när det ibland kunde ta en timme för att komma en kilometer. Vi hade nog klarat längre men risken är att bärningen och släpet blir för stor del av turen. Samtidigt finns det inget som är så skönt som att få sätta sig i kajaken och glida fram i glaciär vatten och veta att det är det här vi har kämpat för! Och vi har gjort det på vårt eget sätt, som alltid för egen kraft och på naturens villkor!

Framme i Kaitum!

Read Full Post »

Older Posts »