Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘2006 Tavvaätnu & Lainioälven’ Category

Efter många timmar framför kartor och långa telefonsamtal kunde vi enas om en lämplig sommartur som skulle gottgöra de senaste årens slarv med kajaktraditionen. Färden skulle denna gång komma att sträcka sig nästan så långt norrut som man kommer i Sverige och även inkludera en bit av Norge.

Några dagar innan avfärd anlände jag på Anders västerbottensgård norr om Umeå med fyra nyinköpta skottkärrehjul för här skulle byggas kajakvagnar! De jobbiga släpen vi mindes från förra turen skulle minimeras med dessa hemmabyggen hoppades vi. Anders svetsade och jag kapade. Till slut hade vi två prima minikärror och vi var mäkta stolta!

Två nytillverkade kajakvagnar

Spända på vilket humör den stora fjällsjön Torneträsk skulle möta oss svängde vi ner på en liten gropig väg vid Stenbacken. Måttlig västlig vind var inget som skulle sätta stopp för oss än och efter packning av kajaker påbörjade vi otroligt förväntansfulla årets tur norrut. Det var inte många kilometer vi skulle ta oss över men som uppförstorat av alltings överdimensionerade proportioner här uppe tycktes de minst dubbelt så långa som vanligt. De stora vågorna till trots njöt vi av att paddla på denna jättesjö i norr. Och visst var det svindlande att tänka att det kunde vara upp till 168 meter djupt vatten under våra försvinnande små kajaker. Framåt ett på natten kom vi så fram till byn Laimoluokta där ett mindre skärgårdslandskap bredde ut sig. Trots obefintlig vägförbindelse med annat än en annan liten by några kilometer bort stod en gammal rostig Volvo 245 utanför en av stugorna. En något oväntad syn så här långt ute i fjällen.

Morgonen därpå påbörjade vi vår färd på land in mot grannlandet Norge. Långsamt, långsamt gick det och efter 11 timmars slit hade vi tagit oss en halvmil. Delvis kan det tillskrivas Anders knä som oroväckande börjat värka och krångla. Detta medförde att jag fick gå dubbla sträckan sista kilometern och dra båda kajakerna framåt. De hemmabyggda kärrorna hade fyllt sin funktion på den relativt lättgådda stigen men på myrsträckorna var det bara till att släpa som vanligt. Strax innan norska gränsen hittade vi en fin tältplats vid en liten tjärn där välbehövlig nattvila intogs.

Någorlunda utvilade packade vi ihop och fortsatte vår färd norrut mot Norge och Leinavatnet. Efter bara några tiotals meter gick vi nästan rakt över något som liknade en gammal grav. Tydligen var dessa trakter hemvist åt norska motsåndsmän under andra världskriget så tanken kittlade på vem som legat nedgrävd bakom vår förra tältplats… Strax passerade vi riksgränsen och ett minnesplakat efter just bortgångna motståndsmän. Resten av dagen gick åt till att släpa och dra över myrar, stenfält och i små bäckar. Slit och möda ger belöning och nästa morgon kom vi fram till en otroligt vacker plats längst in i Leinavatnet. Där bäckmynningen möter sandstranden tältade vi på en udde med utsikt över norska högfjäll. Eller så var vi bara trötta och glada över att det äntligen var slut på släpet…

Leinavatn hägrar

Paddlingen över den stora sjön började relativt lugnt och hoppfullt men efter en lunchpaus halvvägs så kommer vi inte mer än hundra meter innan vi inser hur riskabelt det vore att fortsätta då vi bara kan hålla kurs exakt mot eller med vinden. Med lite tur lyckas vi driva tillbaks till udden vi just ätit på och där blir vi kvar i två dygn innan vinden äntligen avtar något. Dagen på land fördrivs längs Gulmmaeatno där vi springer på björnspår och senare tillbaks vid tältet, ett gäng norska scouter. Något nervösa paddlar vi över sjön som, trots 4 mil till närmaste bilväg, tydligen är ett populärt fiskevatten för på norra sidan möter oss en syn av mer än 50 båtar upplagde på sjökanten. Ett kort släp senare och vi är på ett lugnt Altevatn och avverkar de sista paddeltagen på norsk mark. Kvällen bjöd på ett stort bål i kylan och en underbar solnedgång bakom fjällen. Drivna av längtan hem till trygga Sverige fortsatte vi in på natten att rulla kajakerna längs en gammal grusväg utan förbindelse till något annat än en kraftverksdamm och stranden. I minusgrader slås tältet upp på en fin sandbank och trötta som få somnar vi gott till porlet av en bäck just utanför tältväggen.

Morgonen får en frisk start av ett kallt dopp och därefter väntar ännu en hel dag med kajakerna i släp. Uppför myrar och genom snårig björkskog når vi snart Norges sista utpost och fjällsjön Giehpanjavri. Återigen motvind en halv dag över sjön men sen var vi äntligen framme vid det första strömmande vattnet! Men vår glädje grusades snart av sten, sten och åter sten. Ännu en kilometer fick avverkas på land. Men vi fick lön för mödan då vi mötes av små strömmar och sel omgivna av höga videsnår och rikt djurliv både över och under vattenytan. På kvällen lockades vi in mot land av en märklig jordkällarliknande byggnad. Det visade sig vara ett av de många raketskyddsrum som tydligen ska finnas här och var här i Esranges provskjutningsområde. Det var ytterst spartanskt inrett så ännu en natt fick tältet tjänstgöra som bostad.

Tillbaks på svensk mark

Så var vi till sist framme i den omskrivna Tavvaätnu! Sandvallar, palsmyrar och fåglar överallt. Och inte minst, en fantastiskt vacker å. Har man kul går både tiden och milen fort så bara en dag senare var vi nere vid sammanflödet med Råstoätnu, där vattnet byter namn till Lainioälven. Dagen hade bjudit på helt perfekt nöjespaddling utan oroande forsar eller fall. Lainoälven däremot, visste vi hade lite större strömmar så det var med spänning och viss nervositet vi dagen efter fortsatte nedströms. Bättre paddelälv än den vi mötte kunde vi knappast tänka oss! Ett konstant strömmande vatten med akvariekänsla över botten tog oss snabbt kilometer efter kilometer. Jämna, fina forsar där man i princip skulle kunna laga mat på kajaken samtidigt som den förde oss en halvmil framåt. Såna våghalsiga experiment vågade vi oss dock inte på utan fortsatte njuta av en underbar paddling. Plötsligt var vi ända nere vid Liedakkaforsen som vi förstått skulle vara av det större slaget. Men efter en hel dag i kajaken så bär det emot att kliva ur så vi gav oss i kast med vågor som stundtals gick över våra huvuden där vi satt i kajakerna. Lite adrenalin senare hade vi båda klarat oss ner till selet utanför det gamla nybygget Liedakka. Strax var vi i nya forsar och efter en första forsering inväntade jag Anders i en lite lugnare del. Plötsligt hoppar en lax upp ur vattnet bara någon meter framför min kajak! Visst hade jag läst att lax vandrade ända upp hit för att leka men det här hade jag aldrig vågat hoppas på. Sekunden hela laxen var över ytan kändes som en hel minut och den minnesbilden som etsades fast på näthinnan kommer jag nog aldrig glömma! En av de bästa sekunderna i kajak någonsin, utan tvekan. Resten av dagen flöt på utan bekymmer eller hinder. Och hela natten också för den delen. Vissa stunder tar det verkligen emot att kliva upp ur kajaken och just den natten var i det närmaste magisk med klar himmel, dimma över forsarna och ett landskap i förändring mot trollskog. När vi så äntligen når resans slut  vid fyratiden kan vi se tillbaks på en paddeldag som började i strålande solesken åtta mil norrut på kalfjället och slutade en klar fin morgon i Övre Soppero sjutton mil från bilen och Torneträsk.

Otroligt trötta, en lift och två bussar senare återser vi Stenbacken och bilen som troget väntat på oss sen vi begav oss ut i det okända. Hur härlig än turen må ha varit så kan vi inte känna annat, när vi blickar ut över sjön vi tio dagar tidigare tog de första paddeltagen på, än att det inte finns något vi hellre gör just nu än att sjunka ner i en skön soffa och äta chips framför en bra film. Dock är vildmarkssuget något för starkt i oss båda för att kunna bortse ifrån så redan i bilen på väg hem påbörjas planeringen för nästa års tur…

Read Full Post »