Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ett av våra fyra knän höll tyvärr inte måttet så även i år fick vi ändra planer i sista stund. Geografiskt så håller vi oss kvar i samma område då vi hade hemmabasen utanför Strömsund i Jämtland men släpsträckan minskades till drygt 1,5 km istället för knappt en mil. I skrivande stund har vi lämnat en bil i Storjola och sitter nu bägge i den andra på väg till Karitjärn strax söder om Stekenjokk. 3,5 mil genom fjällsjöar, små bäckar kantade av sanddyner och större åar i orörd vildmark väntar. Vi hoppas bara att den lilla bäcken på kartan är paddlingsbar men snösmältningen är inte helt över än så det ska nog gå. Även nu från bilen bjuds vi på otroligt vackra vyer längs Vildmarksvägen via Saxnäs och Klimpfjäll. Det här blir nog riktigt bra!

Fördomar mot min egen hemstad har tidigare fått mig att tro att rubriken ovan aldrig skulle skrivas. Här finns väl bara igenvuxna diken och lugnflytande kanaler? Det är alltid en skön känsla när fördomar krossas och så även i detta fall. Även om det stundtals var lite väl mycket dikeskaraktär i början av denna vårtur i Vitsån.

Anders har under våren läst en utbildning i Stockholm och har till och från bott i min klädkammare. Självklart skulle detta unika tillfälle tas till vara genom planeringsmöten för sommarens kajaktur och diverse utflykter. (Kan passa på att rekommendera övernattning under bar himmel vintertid. Allt som behövs är varma sovsäckar och en stockeld.) Under en av dessa turer ut i skärgården lade Anders märke till ett mindre vattendrag som rann under nynäsvägen. -Var inte det där strömmande  vatten och vitt skum från forsar? Jo! Någon månad senare så stod vi där och lastade av kajakerna där Vitsån rinner förbi Krigslida.

Framför oss hade vi en mil av iaf någon slags rinnande vatten. Något skeptiska var vi till en början då det var var lite väl mycket dikeskänsla över ån. Men också väldigt vackert vissa sträckor.Tyvärr gjorde sig civilisationen ibland påmind genom diverse flaskor, sprayburkar, bildäck och andra sopor som vi fick paddla oss igenom.

Och så var det det här med alla träd som fallit ner i ån.. Vissa forcerades med lite extra fart och ett frenetiskt gungande upp och över stammar och grenar. Andra fick sågas av från kajaken. Men så sakta så blev diket mer och mer som en bäck och slutligen till en å. När vi närmade oss vägen vid Fors så väntade de första forsarna där vi praktiskt taget paddlade rakt över någons tomt. Där föll Vitsån närmare två meter på bara några tiotals meter så det blev en rolig upplevelse!

När man sedan passerade under väg 73 mot Nynäshamn så kändes det som att ån växte till sig ytterligare. Längs Fors golfbana så slingrade sig ån mot havet med mängder av stora träd som kantade stränderna. Små forsar löste av trädpassager under några kilometer nedströms. Både bäver och ån själv är att skylla för alla paddlingshinder. Dock går det alltid att ta sig upp på land och släpa förbi hindren.

Uppe på land blåste det ordentligt men vi njöt av solnedgången i skydd av träden. Vi blev båda överraskade av hur otroligt vacker Vitsån visade sig vara. Nu hade ju inte löven slagit ut ordentligt än så vi kunde bara fantisera om hur lummigt det skulle vara här om någon vecka.

Timmarna gick och det började bli mörkt. Vi hade som mål att ta oss så långt ner mot havet som vi kunde innan dagen var slut. Dock så är sista biten avspärrad från allmänheten så det är militärt område så helt ut i havet visste vi att vi inte skulle komma. När vi så för andra gången paddlade under vägen mot Årsta havsbad så tilltog trädfällena i ån och den blev i det närmaste ofarbar. Traditionen trogen så blev det så till sist några hundra meters släp av kajakerna ner till vägen där vi tog bussen tillbaks till Krigslida och bilen.

Allt som allt så tog den knappa milen runt sex-sju timmar, matpaus och kajaksläp inräknat.Om det inte hade varit för alla träd som fallit i ån så hade det varit en osannolikt vacker, och rekommenderbar, paddlingså i stockholms närhet! Men är man sugen på äventyr så bege er till Fors och fortsätt därifrån så långt nedströms ni kan! Bara en vecka tidigare hade vattennivån varit 70 cm högre så kanske hade det varit en bättre period att ge Vitsån en chans. I vilket fall en underbar dag!

Som att paddla i en pelarsal.

Döda träd i vägen löser man ibland bäst med en såg.

I övre delen fick vi stundtals inte ens plats med paddeln i vattnet.

En av forsarna på golfbanan.

Jämnt strömmande vatten och höga granar.

Den här granen var sakta men säkert på väg ner i vattnet.

Här blev det snart hopplöst att ta sig fram men det är inte ofta man får paddla bland trädkronorna.

Storbäcken har gett det fantasifulla namnet Bäck till byn där jag bor. På sommaren är den bara en liten brun strimma som söderut ringlar sig fram mellan åkrar och skogspartier nästan fram till havet där den mynnar i Dalkarsån. Norr och västerut letar den sig för det mesta fram i skogen men den rinner såklart genom endel åkerpartier här med. Den södra delen har jag paddlat från Bäck till Bygdeå i vårfloden för två somrar sen. I somras hade jag tänkt paddla den norra och västra delen i vårfloden men det blev aldrig av och sen var det ju försent. Men nu tack vare den milda vintern och det ihärdiga regnandet var det plötsligt lika högt flöde som i vårflod. Så varför inte ge sig ut på lite vinterpaddling!? Sagt och gjort, termometern visade -3 grader och solen sken så det var bara att leta rätt på flytväst och kapell, lasta kajaken och ge sig iväg!

Körde ca en dryg mil hemifrån till byn Yttre Storbäck där jag satte i. Planen var att paddla ända hem till Bäck, ta mig en fika och åka tillbaka och hämta bilen. Det var en mycket märklig och rolig känsla att paddla mitt i vintern med snö på stränderna och en del is på kanterna av bäcken. Men vattnet var högt nog så det gick att paddla även i forsarna.

Den första kilometern var det omväxlande fors med bredare sel som var isbelagda. Så det gällde att ta fart i forsen för att komma sig upp på isen. Sen var det bara hoppa eller kanske snarare jucka sig fram över isen tills man nådde vattnet på andra sidan. Synd att jag glömde isdubbarna, det hade varit praktiskt att dra sig fram över isen med. När dom bredare selen upphörde och bäcken äntligen rann in i skogen blev bäverfällorna ett problem istället. En del gick att paddla under och en del över men ganska många fick jag hoppa ur kajaken och släpa förbi. Ganska klurigt eftersom det ibland var svårt att komma till kanten pga isen.

Det hela tog betydligt längre tid än jag trott och jag hade bara kommit en knapp tredjedel när tänkt att jag borde vara hemma. Nåja tur att jag tog med pannlampa! Men än var det inte mörkt. Bäcken blev bättre och bättre både med mindre is och bäverfällor så nu flöt det på ganska bra! Härligt att flyta fram i skymningen på en bäck som är ca 3-4 meter bred snö och stundtals tät granskog på sidorna. Jag njöt tills bäverfällor möjligjorde mer släp då jag tog upp och drog kajaken över en åker. Otroligt vad lätt det glider på snön, kanske är det vinterturer jag och Stefan ska börja med?

Hursomhelst var det dags att tända pannlampan och nu fick paddlingen ännu en dimension! Mörkret omslöt mig och ljuset från pannlampan fick träden och snön att kasta märkliga skuggor framför mig där jag flöt fram. Plötsligt var det två ögon mitt framför kajaken som snabbt försvann under vattnet när jag kom närmare. Antagligen en utter som undrat vad som kom flytande på dess bäck!? Fortfarande franns det endel is att ta sig över men för det mesta räckte det att bara ta fart. Bäverfällorna gick som tur var att glida under eller bara köra över. Väldigt skönt att slippa kliva i och ur kajaken.

När jag kommit till bäckens sista sträcka där den ringlar sig fram mellan åkrar på var sida blev det mer is och kajaken fick agera isbrytare. Det gick frammåt men inte så fort. Väl framme vid bron som var mitt slutmål kämpade jag för att komma in till stranden. Väl där tar jag ett kliv på det jag tror är strandkanten men i själva verket bara är is med lite vass i och plumsar rakt ner i bäcken. Blöt och kall kravlar jag mig upp, vinkar till en traktor och en bil, tömmer skorna och räddar kajaken innan jag ringer för att säga att jag är hemma och oskadd. En erfarenhet rikare och min första vinter och mörkerpaddling senare sitter jag nu och dricker en kopp varm choklad och njuter av mitt äventyr!

Länk till GPS-tracken här

Bonustur 2011 Klumpån

Detta år skulle vi ta en extra tur som uppvärmning. Platsen var Klumpån i norra Jämtland från Lill-klumpvattnet till Öjarssjön och tiden var kristi himmelsfärd. Tyvärr gick våra planer, iaf Anders planer, i stöpet då han föll med cykeln och skadade axeln bara en vecka före avfärd. En skada som skulle hänga kvar långt in på sommaren och äventyra den riktiga sommarturen… Men det gick ju bra som ni kan läsa om i inlägget innan! Dock kunde inte jag, Stefan, slita mig från vår uppgjorda plan och eftersom jag ändå skulle vara i krokarna den helgen så var det bara till att ge sig ut.

Försommar och högvatten var en förutsättning för att den lilla Klumpån skulle vara farbar och det var ju läget nu. Början av Juni är för övrigt en väldigt fin tid i de fjällnära skogarna. Våren börjar släppa sitt grepp, fågellivet är intensivt och känslan av att hela sommaren ligger framför en med allt vad det innebär av kajakturer och vildmark!

Klumpån ligger väldigt smidigt till för min del så bara jag fick skjuts ut så skulle jag kunna paddla hela vägen tillbaks till stugan. Skjuts fick jag och kilometern genom skogen ner till Lill-Klumpvattnet gick i gott mod! Så skönt att äntligen få komma ut på riktigt efter en lång vinter och ”fuskturer” (inget illa ment skärgårdspaddlare) i skärgården. Kajaken sattes i och efter ytterligare nån kilometer var jag äntligen nere i ån. Fantastisk fin skogså så här i högvatten! Ån blev rensad för flottning i början på seklet och rester av flottningen går att se lite överallt i form av gamla dammar och spelbåtar i olika stadier av förfall. Men kanske mest tydligt är avsaknaden av storsten i strömfåran. Turen gick i behaglig mak genom små strömsträckor uppdelade av större och mindre höljor. Gammelgranar hängde in över åkanten på ena sidan och gamla tallar kantade den andra. Jag grämde mig över att Anders inte hade möjlighet att följa med för det här var en riktigt fin paddeltur.

Färden gick vidare ner genom Stor-Klumpvattnet och plötsligt när jag kollade upp mot skogen stod en älgko med kalv bara 10 meter bort på en ås över mig! Vi tittade på varann i några sekunder innan hon tyckte jag var för obehaglig och lunkade vidare. Sen tidigare vet jag att det här är björntäta marker men ett björnmöte från kajak kanske är lite väl mycket att hoppas på… Dagen och turen flöt på i ett behagligt tempo och när jag så kom ut på Öjarssjön så hade solen just börjat snudda vid trätopparna i nordväst. Sista milen över sjön var otroligt vacker i skymningsljus med spaning på boplatser till fiskljuse och kappaddling med storlom. Här på sjön där jag varit sen liten kände jag mig hemma och jag njöt av varenda paddeltag. Det var en sån kväll som inte gick att beskriva med ord.

Som sista uppmaning så kan jag slå ett slag för kajak- eller kanotäventyr under tidig sommar när högvatten plötsligt gör små åar och bäckar paddelbara som annars bara är oframkomliga stenskravel. Passa på för det finns många pärlor att upptäcka!

Släp genom urskog bjuder på utmaningar.

Rast vid en gammal flottarkoja. Vattennivån var nästan en halvmeter över det normala.

Kulturspår. Flottningsrester. Det är spännande med gamla mänskliga spår. I en tall en bit upp i skogen har jag hittat en inskription från -86, som inte var 1986.

Härliga forssträckor som man bara kan glida nedför utan att paddla.

Bara en vecka innan de första paddeltagen på årets tur skulle tas började vi få kalla fötter om vattendragsvalet. En tur vi planerat och pratat om i månader. Vi skulle ju inte göra fler idiotsläp av kajakerna och nu hade vi planerat in flera dagar uppför en brant fjällsida till en å med troligtvis fler stora forsar och fall än vi tidigare paddlat… Det fick bli fler kvällar framför fjällkartorna.

Finland då?”. Efter långa studier av satellitbilder på internet hittade vi ett långt ådrag i nordligaste spetsen av Finland. Eller i ”den finska damens arm” som vi fick lära oss av en finsk dam vi mötte på väg dit. Kartbilden över Finland ser nämligen ut som en kvinna med en arm, den andra hade ryssland tagit… Iaf, älven vi valt ut heter Lätäseno och dit kommer vi via biflödet Ropmaeatnu. Lite släp och mycket fjällterräng, det såg fint ut på sattelitbilderna. Turen börjar i Kilpisjärvi och slutar i Karesuando. 13 mil vildmark.

Efter proviantering i Umeå lastade vi kajakerna på biltaket och körde norrut. I 65 mil. Sverige är ett väldigt långt land och nu skulle vi i princip så långt norrut man kan komma. Natten spenderades utanför Pajala i skåpet på bilen och morgonen efter körde vi vidare mot Karesuando genom ändlösa tallhedar. Men vi var ju inte framme för det. Kajakerna skulle lämnas vid starten i Kilpisjärvi innan vi skulle ta bussen från Karesuando. Ytterligare 20 mil. Sen gjorde vi en miss. Finland ligger i en annan tidszon så vi missade dagens sista buss med exakt en timme… Vi bestämde oss för att lifta upp till Kilpisjärvi men efter 2½ timme i regn, kyla och ovilliga bilister så gav vi upp och gick mot vår bil igen.. Det skulle vara så skönt att ha bilen när vi kom fram och slippa hålla på och krångla med skjuts eller bussar som vanligt. I hällande regn just innan vi kom fram stannar dock kvinnan som återställde allt förlorat hopp om mänskligheten. Lift till Kilpis och middag på hotellet!

Vi visste att största delen av turen skulle gå i ganska flackt landskap så vi njöt av de relativt höga fjällen kring treriksröset och bestämde oss för att släpa upp de två kilometerna till Cáhkáljávri redan samma kväll. Sáná med sin stora runda fjällsida ligger som fond bakom sjön när vi slår upp vårt tält och äter kvällssnacks och dricker thé. Så underbart att äntligen vara ute på årets efterlängtade avbrott från omvärlden. Om man var positivt lagd kunde man hoppas på att morgondagen bara skulle innebära släp på tre kilometer och sedan paddling hela vägen till Karesuando. Riktigt så bra var det inte. Men vackert som tusan och dagen bjöd på paddling i det minsta vattendrag som går att paddla, just bredare än kajaken. Det här är lite av tjusningen med att få släpa ut till vattendraget, att få paddla i den allra första lilla rännil som sedan växer större och större för att slutligen bilda huvudälven, i detta fall Lätäseno.
På kvällen tog vi oss upp på ett fjäll med utsikt över morgondagens paddling och toppade med vaniljkokta hjorton. Desserten var långt mycket mer fulländad än utsikten för paddlingen. Det visade sig bli lika mycket paddling som släp påföljande dag. Rännilen hade visserligen uppgraderats till bäck, men en stenig sådan. Men så länge släpet är uppdelat i små delsträckor hålls humöret uppe och varenda paddlingsbar meter uppskattas och värdesätts tiofalt.

Strax var vi nere i Dierpmesjávri och hade fem kilometer okomplicerad paddling under, med finska mått mätt, branta fjällsidor. Vildmarkskänslan gjorde sig mer och mer påtaglig ju längre bort vi kom från Kilpisjärvi och när telemasten högst uppe på Sáná inte längre var inom synhåll kände vi oss verkligen fjärran från allt människan skapat och förstört. Framför oss låg nu ett fantastiskt vackert lågfjällslandskap med Ropmaeatnu slingrandes mellan kullarna. För varje hölja och fors vi tog oss förbi kom vi längre och längre bort från civilisationen och, från vad vi kunde se på kartorna, så skulle vi som mest komma att befinna oss över fyra mil från närmaste bilväg innan vi vände tillbaks ner mot civilisationen igen. Så långt bort kommer man inte på mer än nåt enstaka ställe i hela Sverige.Nu skulle inte färden dit bli så lättsam som vi hoppats på. De första sex-sju kilometerna av ån var endast paddelbara i stillastående höljor. Övrig sträcka gick Dierpmesjohka ömsom i ett enormt stenröse, eller nästan helt under jord. Plötsligt när vi släpade kunde vi gå förbi en, till synes liten vattenpöl mellan några stenar, där vattnet faktiskt strömmade. Dock fick vi en känsla av att vi prickat in en riktig lågvattenperiod då det tydligen varit en otroligt torr och varm sommar i finska lappland i år.

Men när ån äntligen blev helt och hållet paddlingsbar… Vilken underbart perfekt å! Strålande solsken blandat med regnskurar och den starkaste regnbåge vi någonsin sett, milsvida lågfjällssidor, spegelblanka sel och lagom utmanande forssträckor.
Efter någon dag kom vi fram till den lilla byn Raittijärvi där det, enligt fiskare vi mött på vägen, fortfarande skulle finnas ett bofast hushåll, fyra mil från närmaste bilväg. Det kändes lite främmande att plötsligt paddla förbi hus med parabolantenner. Snart var vi dock förbi och framme vid sträckan med mest fallhöjd på hela turen. Eftersom vi inte lyckats hitta någon forsbeskrivning, på gott och ont, så visste vi inte heller om vi hade vattenfall och besvär att vänta eller den roligaste sträckan framför oss. Det blev den sistnämnda. Ibland är det bara för roligt för att stanna och ta matpauser i tid och de återstående milen ner till sammanflödet med Lätäseno gick fort.Väl framme möttes vi av allt vatten från de nordligaste fjällen i finland samlat i en älvfåra. Den var större än vi väntat, och kanske också flackare. Några kilometer senare hittade vi en liten ö mitt i älven med in inbjudande sandhamn där vi slog upp tältet och tog en långpromenad på den enorma sandbanken som torrlagts nu i älvens låga vattenstånd.

Följande dag kom vi snart fram till en gammal militäranlägging vid några stora forsar för stora för vårat mod. De gröna och gula 70-talshusen bland gatlyktorna (i fjällen!) var övergivna och låsta, så när som på en bastu nere vid älven. Finska fiskare vi mötte vid bastun berättade att lax stiger ända upp hit, femtio mil från Bottenvikens bräckta vatten. Någon lax hade vi inte sett den här gången men en orädd gädda under Stefans kajak fick sig en klapp med paddeln kvällen innan.

En bit nedströms hade vi nu fin paddling i stora strömmar och lugnflyt. Tyvärr så byttes glädjen snart ut mot halvmilslånga sel i hård motvind med vågor upp mot fyra-fem decimeter. Sel efter sel avverkades långsamt och tungt längs otroligt monotona höga stränder kantade av videsnår som så gott som aldrig möjliggjorde landstigning. Framåt kvällen lugnade vinden ner sig och vi hade några fina timmars paddling i solnedgång. Morgondagen bjöd inte på bättre förhållanden och de sista tre milen kändes omotiverat tunga. Framåt middagstid nådde vi vägen och slutmålet för det här året. Sex nätter i tält och tretton mil i kajak hade vi i kroppen när vi åter satte oss i bilen och körde de återstående sextiofem milen till Umeå. Som alltid diskuterades redan nästa års resmål. Att vi i år tog oss över tröskeln ut ur Sverige verkar kunna öppna upp för ännu mer vidlyftiga äventyr nästa sväng. Kartor och vintermörker får avgöra var vi tar våra paddeltag nästa sommar!

En annan fundering vi haft under veckan och som kan vara värd att nämna är det här med matlagning i fält. Det blev mycket prat om att vi inte riktigt förstår den här hetsen i friluftstidningar om nya spritkök, bränslen och brännare hit och dit men inte ett ord om en vanlig eld. Under hela den här turen, och många av de andra, användes inte en droppe bränsle till spritköket. Det är oslagbart i trivselfaktor att laga mat över öppen eld. För att inte tala om värmen den skänker kyliga kvällar eller myggen den håller borta under värsta myggperioden. Dock så behövs den inte göra större än vad som just krävs för att koka upp vattnet eller steka på tzaibitarna. Och eldstad är sällan nödvändigt så länge man vet vad man gör. Vissa fina ställen längs älven var alldeles belamrade av de största stenrösen till eldstäder vi sett… Läs gärna ”Eld – samisk eldkonst” av Yngve Ryd och upptäck det naturligaste uteköket!

Prova gärna att koka hjorton i vaniljsås!

Prova gärna att pussa en fjällämmel.

Det var som om Ropmaeatnu skurit av sandåsen med kniv.

En av Lätäsenos finare sträckor.

Vid Iso-Kurkkio drog älven ihop sig i en ravin och rejält stora forsar möjliggjorde mer släp.

På väg mot Rommaeno!

image

Äntligen på väg mot årets paddeläventyr. En och en halv veckas paddling i norra Finland, vi börjar i en av källorna till Lätäseno och följer den ner ändå tills den mynnar i Könkämäälven. Sen följer älven fram till Karesuando där vi avslutar turen.

Om man inte bor norrut bland älvar och fjäll får man försöka se runt sin egen husknut och hitta möjligheter att komma ut i kajak på helger och kvällar. Så det var just det jag gjorde två helger i maj och begav mig ut i Stockholms skärgård tillsammans med norrlänning i exil. Första turen utgick vi från just söder om Nynäshamn och tog oss ut till den gamla militärön Mällsten som var full av igenmurade gångar in i berget som verkligen satte igång fantasin. Fantastisk paddling i solnedgången med öppet hav ända över till Östeuropa. Andra turen bar av upp mot Svartsö utanför Ljusterö. Lite mer mellanskärgårdskaraktär med blomstrande ängar och pittoreska byar som hämtade ur en barnbok av Astrid Lindgren. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Efter lite surfande på forum fick jag tag i en forsbeskrivning över Tavvaätno, Råstoätno och Lainoälven! Kul eftersom jag inte hittade den vi använde när vi paddlade där. Detta är en mycket välgjord och användbar forsbeskrivning om man ska paddla något av ovanstående vatten.

Stort tack till Kiruna långfärdspaddlare som gjort beskrivningen och ett särskilt tack till den person som förfinat och mailat mig den!

För att ladda ner forsbeskrivningen klicka här

Att få färdas med kajak i Sveriges största havsmynnande skogsälv är inte alla förunnat. Ändå är Råneälven en relativt lättillgänglig älv. Med sin början i Råneträsket ringlar den första biten genom obebodda skogs- och myrmarker. Vi hade beslutat oss för att börja paddla Harrijåkken fram till Råneträsk för vidare färd längs Råneälven.

När vi högljutt pratande gick för att reka isättningsplats i Harrijåkken stod vi plötsligt öga mot öga med en stor älgtjur. Vi han räkna till åtminstone 15 taggar innan den hastigt vände om och sprang iväg genom skogen. Vilken början på årets paddlingstur!

Harrijåkken var fin, ca 5-6 m bred och hade allt man kan begära av bäckpaddling. Lagom djup, lite fart på vattnet och urskog runt omkring. Jåkken avslutade med en härlig fors ner till Råneträsk. Fem kilometer sjö senare möttes vi av en mur av stora runda stenar i inloppet till älven. Som tur var fanns det en liten stenfri avstickare mot högra stranden som vi kunde ta oss igenom. Första sträckan av älven, egentligen hela vägen ner till Nattavaara är som en lite större Harrijåkk. Otroligt fin paddling med omväxlande mindre forsar och lugnflyt, härliga sanddyner och urskog. Även om man då och då skymtade framfarten av ett allt mer hungrigt skogsbruk. Vi nästan önskade att älven inte skulle bli större nedströms.

  

Selet just innan Nattavara var nästan helt igenvuxet med tät vass och älven bildar ett litet delta med många små ådror genom vassen. Mycket oväntat och kul! Efter Nattavara är älven ett trögflytande flera mil långt sel. Som i och för sig är härligt att paddla men ganska snabbt börjar vi längta efter lite mer rörligt vatten och roligare stränder. Älven ändrar egentligen inte karaktär förrän vid Murkafors, där det och andra sidan brakar iväg rätt rejält. Har man inte forsvana bör man ta upp vid bron som går över älven.

Murkaforsen är den första lite större forsen i Råneälven. En längre forssträcka kanske klass 3. En kul sträcka utan egentligen några större överaskningar men som definetivt får adrenalinet att pumpa! Efter Murkaforsen följer flera lite större forsar om vart annat och nu har vi riktigt kul! Det är stundtals branta åsar ner mot älven och vid hela vägen finns flera iordningställda övernattnings stugor och grillplatser som vi nyttjade för middag och för att torka upp.
Karsbergsfallet som i egentligen är mer av en kort större fors går lätt att släpa förbi på högersidan om man vill. Men som utan problem går att paddla om man har lite vana.

Väl framme vid Mårdudden får man en kort vila i Mårdselet men sen får man sitta stadigt i kajaken om man är av sorten som gillar större forsar! Sträckan efter Mårdselet kallas för Mårdselforsarna och används bla av forspaddlingsföretag i trakten och som man definitivt inte bör paddla om man inte har erfarenhet. Det är höga åsar på var sida om älven som rasande kastar sig fram. Jag kan lova att adrenalinet pumpade. En riktig rolig och skrämmande upplevelse!

Efter Mårdselforsarna är det lite lugnare vatten fram till Brännbergsfallet som man definetivt INTE ska paddla. Ta upp antingen innan eller just efter bron eftersom det kan vara svårt se när fallet kommer. På högra sidan går en fin stig förbi fallet. Sen följer en jätte fin sträcka med några mindre forsar och älven som meandrar sig fram mellan höga åsar med branta sidor ner mot vattnet. En sträcka som verkligen kan rekommenderas även om den är kort. Därefter följer sel med ibland ganska skönt flyt ner till Valvträsk där vi i regn och motvind beslutade oss för att avsluta turen eftersom det egentligen mest var sjöpaddling kvar fram till Niemisel.

Råneälven bjöd på det vi hade förväntat oss och lite till! Riktigt härlig början med liten älv och urskog och på slutet roliga och utmanande forsar! Att älven dessutom är relativt lättillgänglig och att man utan problem kan välja ut olika sträckor att paddla kan både ses som ett plus och ett minus. Säkert är att man kommer få njuta av riktigt fin älvpaddling oavsett vilken sträcka man väljer!

Video från Råneälven

Så! Råneälven sommaren 2010 äntligen i rörliga bilder. Nu är det bara att vänta på att Anders skriver färdigt så även texten kommer upp!