Körde ca en dryg mil hemifrån till byn Yttre Storbäck där jag satte i. Planen var att paddla ända hem till Bäck, ta mig en fika och åka tillbaka och hämta bilen. Det var en mycket märklig och rolig känsla att paddla mitt i vintern med snö på stränderna och en del is på kanterna av bäcken. Men vattnet var högt nog så det gick att paddla även i forsarna.

Den första kilometern var det omväxlande fors med bredare sel som var isbelagda. Så det gällde att ta fart i forsen för att komma sig upp på isen. Sen var det bara hoppa eller kanske snarare jucka sig fram över isen tills man nådde vattnet på andra sidan. Synd att jag glömde isdubbarna, det hade varit praktiskt att dra sig fram över isen med. När dom bredare selen upphörde och bäcken äntligen rann in i skogen blev bäverfällorna ett problem istället. En del gick att paddla under och en del över men ganska många fick jag hoppa ur kajaken och släpa förbi. Ganska klurigt eftersom det ibland var svårt att komma till kanten pga isen.

Det hela tog betydligt längre tid än jag trott och jag hade bara kommit en knapp tredjedel när tänkt att jag borde vara hemma. Nåja tur att jag tog med pannlampa! Men än var det inte mörkt. Bäcken blev bättre och bättre både med mindre is och bäverfällor så nu flöt det på ganska bra! Härligt att flyta fram i skymningen på en bäck som är ca 3-4 meter bred snö och stundtals tät granskog på sidorna. Jag njöt tills bäverfällor möjligjorde mer släp då jag tog upp och drog kajaken över en åker. Otroligt vad lätt det glider på snön, kanske är det vinterturer jag och Stefan ska börja med?

Hursomhelst var det dags att tända pannlampan och nu fick paddlingen ännu en dimension! Mörkret omslöt mig och ljuset från pannlampan fick träden och snön att kasta märkliga skuggor framför mig där jag flöt fram. Plötsligt var det två ögon mitt framför kajaken som snabbt försvann under vattnet när jag kom närmare. Antagligen en utter som undrat vad som kom flytande på dess bäck!? Fortfarande franns det endel is att ta sig över men för det mesta räckte det att bara ta fart. Bäverfällorna gick som tur var att glida under eller bara köra över. Väldigt skönt att slippa kliva i och ur kajaken.

När jag kommit till bäckens sista sträcka där den ringlar sig fram mellan åkrar på var sida blev det mer is och kajaken fick agera isbrytare. Det gick frammåt men inte så fort. Väl framme vid bron som var mitt slutmål kämpade jag för att komma in till stranden. Väl där tar jag ett kliv på det jag tror är strandkanten men i själva verket bara är is med lite vass i och plumsar rakt ner i bäcken. Blöt och kall kravlar jag mig upp, vinkar till en traktor och en bil, tömmer skorna och räddar kajaken innan jag ringer för att säga att jag är hemma och oskadd. En erfarenhet rikare och min första vinter och mörkerpaddling senare sitter jag nu och dricker en kopp varm choklad och njuter av mitt äventyr!

Länk till GPS-tracken här

Försommar och högvatten var en förutsättning för att den lilla Klumpån skulle vara farbar och det var ju läget nu. Början av Juni är för övrigt en väldigt fin tid i de fjällnära skogarna. Våren börjar släppa sitt grepp, fågellivet är intensivt och känslan av att hela sommaren ligger framför en med allt vad det innebär av kajakturer och vildmark!

Klumpån ligger väldigt smidigt till för min del så bara jag fick skjuts ut så skulle jag kunna paddla hela vägen tillbaks till stugan. Skjuts fick jag och kilometern genom skogen ner till Lill-Klumpvattnet gick i gott mod! Så skönt att äntligen få komma ut på riktigt efter en lång vinter och ”fuskturer” (inget illa ment skärgårdspaddlare) i skärgården. Kajaken sattes i och efter ytterligare nån kilometer var jag äntligen nere i ån. Fantastisk fin skogså så här i högvatten! Ån blev rensad för flottning i början på seklet och rester av flottningen går att se lite överallt i form av gamla dammar och spelbåtar i olika stadier av förfall. Men kanske mest tydligt är avsaknaden av storsten i strömfåran. Turen gick i behaglig mak genom små strömsträckor uppdelade av större och mindre höljor. Gammelgranar hängde in över åkanten på ena sidan och gamla tallar kantade den andra. Jag grämde mig över att Anders inte hade möjlighet att följa med för det här var en riktigt fin paddeltur.

Färden gick vidare ner genom Stor-Klumpvattnet och plötsligt när jag kollade upp mot skogen stod en älgko med kalv bara 10 meter bort på en ås över mig! Vi tittade på varann i några sekunder innan hon tyckte jag var för obehaglig och lunkade vidare. Sen tidigare vet jag att det här är björntäta marker men ett björnmöte från kajak kanske är lite väl mycket att hoppas på… Dagen och turen flöt på i ett behagligt tempo och när jag så kom ut på Öjarssjön så hade solen just börjat snudda vid trätopparna i nordväst. Sista milen över sjön var otroligt vacker i skymningsljus med spaning på boplatser till fiskljuse och kappaddling med storlom. Här på sjön där jag varit sen liten kände jag mig hemma och jag njöt av varenda paddeltag. Det var en sån kväll som inte gick att beskriva med ord.

Som sista uppmaning så kan jag slå ett slag för kajak- eller kanotäventyr under tidig sommar när högvatten plötsligt gör små åar och bäckar paddelbara som annars bara är oframkomliga stenskravel. Passa på för det finns många pärlor att upptäcka!

Släp genom urskog bjuder på utmaningar.

Rast vid en gammal flottarkoja. Vattennivån var nästan en halvmeter över det normala.

Kulturspår. Flottningsrester. Det är spännande med gamla mänskliga spår. I en tall en bit upp i skogen har jag hittat en inskription från -86, som inte var 1986.

Härliga forssträckor som man bara kan glida nedför utan att paddla.

Bara en vecka innan de första paddeltagen på årets tur skulle tas började vi få kalla fötter om vattendragsvalet. En tur vi planerat och pratat om i månader. Vi skulle ju inte göra fler idiotsläp av kajakerna och nu hade vi planerat in flera dagar uppför en brant fjällsida till en å med troligtvis fler stora forsar och fall än vi tidigare paddlat… Det fick bli fler kvällar framför fjällkartorna.

”Finland då?”. Efter långa studier av satellitbilder på internet hittade vi ett långt ådrag i nordligaste spetsen av Finland. Eller i ”den finska damens arm” som vi fick lära oss av en finsk dam vi mötte på väg dit. Kartbilden över Finland ser nämligen ut som en kvinna med en arm, den andra hade ryssland tagit… Iaf, älven vi valt ut heter Lätäseno och dit kommer vi via biflödet Ropmaeatnu. Lite släp och mycket fjällterräng, det såg fint ut på sattelitbilderna. Turen börjar i Kilpisjärvi och slutar i Karesuando. 13 mil vildmark.

Efter proviantering i Umeå lastade vi kajakerna på biltaket och körde norrut. I 65 mil. Sverige är ett väldigt långt land och nu skulle vi i princip så långt norrut man kan komma. Natten spenderades utanför Pajala i skåpet på bilen och morgonen efter körde vi vidare mot Karesuando genom ändlösa tallhedar. Men vi var ju inte framme för det. Kajakerna skulle lämnas vid starten i Kilpisjärvi innan vi skulle ta bussen från Karesuando. Ytterligare 20 mil. Sen gjorde vi en miss. Finland ligger i en annan tidszon så vi missade dagens sista buss med exakt en timme… Vi bestämde oss för att lifta upp till Kilpisjärvi men efter 2½ timme i regn, kyla och ovilliga bilister så gav vi upp och gick mot vår bil igen.. Det skulle vara så skönt att ha bilen när vi kom fram och slippa hålla på och krångla med skjuts eller bussar som vanligt. I hällande regn just innan vi kom fram stannar dock kvinnan som återställde allt förlorat hopp om mänskligheten. Lift till Kilpis och middag på hotellet!

Vi visste att största delen av turen skulle gå i ganska flackt landskap så vi njöt av de relativt höga fjällen kring treriksröset och bestämde oss för att släpa upp de två kilometerna till Cáhkáljávri redan samma kväll. Sáná med sin stora runda fjällsida ligger som fond bakom sjön när vi slår upp vårt tält och äter kvällssnacks och dricker thé. Så underbart att äntligen vara ute på årets efterlängtade avbrott från omvärlden. Om man var positivt lagd kunde man hoppas på att morgondagen bara skulle innebära släp på tre kilometer och sedan paddling hela vägen till Karesuando. Riktigt så bra var det inte. Men vackert som tusan och dagen bjöd på paddling i det minsta vattendrag som går att paddla, just bredare än kajaken. Det här är lite av tjusningen med att få släpa ut till vattendraget, att få paddla i den allra första lilla rännil som sedan växer större och större för att slutligen bilda huvudälven, i detta fall Lätäseno.
På kvällen tog vi oss upp på ett fjäll med utsikt över morgondagens paddling och toppade med vaniljkokta hjorton. Desserten var långt mycket mer fulländad än utsikten för paddlingen. Det visade sig bli lika mycket paddling som släp påföljande dag. Rännilen hade visserligen uppgraderats till bäck, men en stenig sådan. Men så länge släpet är uppdelat i små delsträckor hålls humöret uppe och varenda paddlingsbar meter uppskattas och värdesätts tiofalt.

Strax var vi nere i Dierpmesjávri och hade fem kilometer okomplicerad paddling under, med finska mått mätt, branta fjällsidor. Vildmarkskänslan gjorde sig mer och mer påtaglig ju längre bort vi kom från Kilpisjärvi och när telemasten högst uppe på Sáná inte längre var inom synhåll kände vi oss verkligen fjärran från allt människan skapat och förstört. Framför oss låg nu ett fantastiskt vackert lågfjällslandskap med Ropmaeatnu slingrandes mellan kullarna. För varje hölja och fors vi tog oss förbi kom vi längre och längre bort från civilisationen och, från vad vi kunde se på kartorna, så skulle vi som mest komma att befinna oss över fyra mil från närmaste bilväg innan vi vände tillbaks ner mot civilisationen igen. Så långt bort kommer man inte på mer än nåt enstaka ställe i hela Sverige.Nu skulle inte färden dit bli så lättsam som vi hoppats på. De första sex-sju kilometerna av ån var endast paddelbara i stillastående höljor. Övrig sträcka gick Dierpmesjohka ömsom i ett enormt stenröse, eller nästan helt under jord. Plötsligt när vi släpade kunde vi gå förbi en, till synes liten vattenpöl mellan några stenar, där vattnet faktiskt strömmade. Dock fick vi en känsla av att vi prickat in en riktig lågvattenperiod då det tydligen varit en otroligt torr och varm sommar i finska lappland i år.

Men när ån äntligen blev helt och hållet paddlingsbar… Vilken underbart perfekt å! Strålande solsken blandat med regnskurar och den starkaste regnbåge vi någonsin sett, milsvida lågfjällssidor, spegelblanka sel och lagom utmanande forssträckor.
Efter någon dag kom vi fram till den lilla byn Raittijärvi där det, enligt fiskare vi mött på vägen, fortfarande skulle finnas ett bofast hushåll, fyra mil från närmaste bilväg. Det kändes lite främmande att plötsligt paddla förbi hus med parabolantenner. Snart var vi dock förbi och framme vid sträckan med mest fallhöjd på hela turen. Eftersom vi inte lyckats hitta någon forsbeskrivning, på gott och ont, så visste vi inte heller om vi hade vattenfall och besvär att vänta eller den roligaste sträckan framför oss. Det blev den sistnämnda. Ibland är det bara för roligt för att stanna och ta matpauser i tid och de återstående milen ner till sammanflödet med Lätäseno gick fort.Väl framme möttes vi av allt vatten från de nordligaste fjällen i finland samlat i en älvfåra. Den var större än vi väntat, och kanske också flackare. Några kilometer senare hittade vi en liten ö mitt i älven med in inbjudande sandhamn där vi slog upp tältet och tog en långpromenad på den enorma sandbanken som torrlagts nu i älvens låga vattenstånd.

Följande dag kom vi snart fram till en gammal militäranlägging vid några stora forsar för stora för vårat mod. De gröna och gula 70-talshusen bland gatlyktorna (i fjällen!) var övergivna och låsta, så när som på en bastu nere vid älven. Finska fiskare vi mötte vid bastun berättade att lax stiger ända upp hit, femtio mil från Bottenvikens bräckta vatten. Någon lax hade vi inte sett den här gången men en orädd gädda under Stefans kajak fick sig en klapp med paddeln kvällen innan.

En bit nedströms hade vi nu fin paddling i stora strömmar och lugnflyt. Tyvärr så byttes glädjen snart ut mot halvmilslånga sel i hård motvind med vågor upp mot fyra-fem decimeter. Sel efter sel avverkades långsamt och tungt längs otroligt monotona höga stränder kantade av videsnår som så gott som aldrig möjliggjorde landstigning. Framåt kvällen lugnade vinden ner sig och vi hade några fina timmars paddling i solnedgång. Morgondagen bjöd inte på bättre förhållanden och de sista tre milen kändes omotiverat tunga. Framåt middagstid nådde vi vägen och slutmålet för det här året. Sex nätter i tält och tretton mil i kajak hade vi i kroppen när vi åter satte oss i bilen och körde de återstående sextiofem milen till Umeå. Som alltid diskuterades redan nästa års resmål. Att vi i år tog oss över tröskeln ut ur Sverige verkar kunna öppna upp för ännu mer vidlyftiga äventyr nästa sväng. Kartor och vintermörker får avgöra var vi tar våra paddeltag nästa sommar!

En annan fundering vi haft under veckan och som kan vara värd att nämna är det här med matlagning i fält. Det blev mycket prat om att vi inte riktigt förstår den här hetsen i friluftstidningar om nya spritkök, bränslen och brännare hit och dit men inte ett ord om en vanlig eld. Under hela den här turen, och många av de andra, användes inte en droppe bränsle till spritköket. Det är oslagbart i trivselfaktor att laga mat över öppen eld. För att inte tala om värmen den skänker kyliga kvällar eller myggen den håller borta under värsta myggperioden. Dock så behövs den inte göra större än vad som just krävs för att koka upp vattnet eller steka på tzaibitarna. Och eldstad är sällan nödvändigt så länge man vet vad man gör. Vissa fina ställen längs älven var alldeles belamrade av de största stenrösen till eldstäder vi sett… Läs gärna ”Eld – samisk eldkonst” av Yngve Ryd och upptäck det naturligaste uteköket!

Prova gärna att koka hjorton i vaniljsås!

Prova gärna att pussa en fjällämmel.

Det var som om Ropmaeatnu skurit av sandåsen med kniv.

En av Lätäsenos finare sträckor.

Vid Iso-Kurkkio drog älven ihop sig i en ravin och rejält stora forsar möjliggjorde mer släp.

Äntligen på väg mot årets paddeläventyr. En och en halv veckas paddling i norra Finland, vi börjar i en av källorna till Lätäseno och följer den ner ändå tills den mynnar i Könkämäälven. Sen följer älven fram till Karesuando där vi avslutar turen.

Stort tack till Kiruna långfärdspaddlare som gjort beskrivningen och ett särskilt tack till den person som förfinat och mailat mig den!

För att ladda ner forsbeskrivningen klicka här

Att få färdas med kajak i Sveriges största havsmynnande skogsälv är inte alla förunnat. Ändå är Råneälven en relativt lättillgänglig älv. Med sin början i Råneträsket ringlar den första biten genom obebodda skogs- och myrmarker. Vi hade beslutat oss för att börja paddla Harrijåkken fram till Råneträsk för vidare färd längs Råneälven.

När vi högljutt pratande gick för att reka isättningsplats i Harrijåkken stod vi plötsligt öga mot öga med en stor älgtjur. Vi han räkna till åtminstone 15 taggar innan den hastigt vände om och sprang iväg genom skogen. Vilken början på årets paddlingstur!

Harrijåkken var fin, ca 5-6 m bred och hade allt man kan begära av bäckpaddling. Lagom djup, lite fart på vattnet och urskog runt omkring. Jåkken avslutade med en härlig fors ner till Råneträsk. Fem kilometer sjö senare möttes vi av en mur av stora runda stenar i inloppet till älven. Som tur var fanns det en liten stenfri avstickare mot högra stranden som vi kunde ta oss igenom. Första sträckan av älven, egentligen hela vägen ner till Nattavaara är som en lite större Harrijåkk. Otroligt fin paddling med omväxlande mindre forsar och lugnflyt, härliga sanddyner och urskog. Även om man då och då skymtade framfarten av ett allt mer hungrigt skogsbruk. Vi nästan önskade att älven inte skulle bli större nedströms.

Selet just innan Nattavara var nästan helt igenvuxet med tät vass och älven bildar ett litet delta med många små ådror genom vassen. Mycket oväntat och kul! Efter Nattavara är älven ett trögflytande flera mil långt sel. Som i och för sig är härligt att paddla men ganska snabbt börjar vi längta efter lite mer rörligt vatten och roligare stränder. Älven ändrar egentligen inte karaktär förrän vid Murkafors, där det och andra sidan brakar iväg rätt rejält. Har man inte forsvana bör man ta upp vid bron som går över älven.

Murkaforsen är den första lite större forsen i Råneälven. En längre forssträcka kanske klass 3. En kul sträcka utan egentligen några större överaskningar men som definetivt får adrenalinet att pumpa! Efter Murkaforsen följer flera lite större forsar om vart annat och nu har vi riktigt kul! Det är stundtals branta åsar ner mot älven och vid hela vägen finns flera iordningställda övernattnings stugor och grillplatser som vi nyttjade för middag och för att torka upp.
Karsbergsfallet som i egentligen är mer av en kort större fors går lätt att släpa förbi på högersidan om man vill. Men som utan problem går att paddla om man har lite vana.

Väl framme vid Mårdudden får man en kort vila i Mårdselet men sen får man sitta stadigt i kajaken om man är av sorten som gillar större forsar! Sträckan efter Mårdselet kallas för Mårdselforsarna och används bla av forspaddlingsföretag i trakten och som man definitivt inte bör paddla om man inte har erfarenhet. Det är höga åsar på var sida om älven som rasande kastar sig fram. Jag kan lova att adrenalinet pumpade. En riktig rolig och skrämmande upplevelse!

Efter Mårdselforsarna är det lite lugnare vatten fram till Brännbergsfallet som man definetivt INTE ska paddla. Ta upp antingen innan eller just efter bron eftersom det kan vara svårt se när fallet kommer. På högra sidan går en fin stig förbi fallet. Sen följer en jätte fin sträcka med några mindre forsar och älven som meandrar sig fram mellan höga åsar med branta sidor ner mot vattnet. En sträcka som verkligen kan rekommenderas även om den är kort. Därefter följer sel med ibland ganska skönt flyt ner till Valvträsk där vi i regn och motvind beslutade oss för att avsluta turen eftersom det egentligen mest var sjöpaddling kvar fram till Niemisel.

Råneälven bjöd på det vi hade förväntat oss och lite till! Riktigt härlig början med liten älv och urskog och på slutet roliga och utmanande forsar! Att älven dessutom är relativt lättillgänglig och att man utan problem kan välja ut olika sträckor att paddla kan både ses som ett plus och ett minus. Säkert är att man kommer få njuta av riktigt fin älvpaddling oavsett vilken sträcka man väljer!

Här kommer lite bilder från sommarens småäventyr.

Har ni en kajak så leta upp närmaste vattendrag och ge er ut! Och har ni ingen kajak så hyr en!

Men tills dess får vi hålla tillgodo med följande:

Snart så kommer en kort film från sommarens tur på Råneälven dyka upp här också.